Sorgliga svar från Mångfaldsbarometern

Det sägs att siffrorna aldrig ljuger – men också att man kan bevisa vad som helst med statistik. Oavsett träffsäkerhet i svarsdiagrammen så är ändå delar av årets Mångfaldsbarometer otroligt sorglig läsning.  Det må vara endast 674 personer som har tillfrågats, med en viss överrepresentation av äldre och det finns en hel del att säga om utformningen av vissa frågor, ändå är det svårt att bortse från de nedslående trender som resultatet visar. Vill man läsa statistiken positivt så är en stor majoritet av svenskarna (89procent av de tillfrågade är födda i Sverige, 8 procent i ett annat Europeiskt land och 4 procent utanför Europa) positiva till etnisk mångfald och en överväldigande majoritet har goda erfarenheter av att studera eller arbeta med kollegor med utländsk bakgrund. Men den allmänna trenden är att svenskar blir alltmer invandrarfientliga.

Väldigt få umgås med människor från andra kulturer – i så fall från andra nordiska eller europeiska länder. 42procent umgås aldrig med människor från Afrika, 31 procent umgås aldrig med människor från Mellanöstern. Ungefär hälften tycker att det är ganska oväsentligt varifrån grannarna kommer men tre av tio säger att de skulle flytta om de fick flera grannar från Mellanöstern. Det finns genomgående en stor misstänksamheten mot män från Mellanöstern och Afrika (Frågorna är inte utformade så att de skiljer enskilda nationaliteter åt.) Bland religionerna sticker islam ut som den religion svenskar verkar tycka absolut sämst om. Något förenklat beskrivs islam som kvinnoförtryckande, oförenligt med mänskliga rättigheter, böneutrop är störande, kvinnor ska inte få bära heltäckande slöja på jobbet eller i skolan, muslimska friskolor bör inte få finnas och det finns i princip inget som svenska kyrkan (?) kan lära från islam. (Uppfriskande nog svarade hälften av informanterna vet ej på den sista frågan. ) Dessutom anses det vara farligare att bo i områden där en stor del av befolkningen kommer från Mellanöstern och männen därifrån utgör en fara i samhället för den svenska kulturen.  Bara 5 procent tycker sig kunna känna igen sig i en kultur från Mellanöstern respektive Afrika. 47 respektive 50 procent känner inte igen sig alls. Samtidigt är detta kulturer som de flesta vill lära sig mer om. Även om nyfikenheten endast når 27procent…

Även om ungefär hälften av de tillfrågade fortfarande generellt är positiva till etisk mångfald – så är det en minskning med nästan 10procent sedan förra undersökningen för två år sedan. Det är en trend som tycks gå genom väldigt många av frågeställningarna och oavsett åldersgrupp/utbildningsnivå. Eller som det uttrycks »positiva attityder – men försämrat eller något försämrade«.  Det som är nytt är att invandrarfientligheten ökar hos kvinnor och bland högutbildade i medelåldern.

Intervjugruppen tycker att alla ska ha samma rättigheter i arbetet – men 60 procent tycker att människor som kommer hit från andra länder är ett hot mot sysselsättningen och hotar deras jobb. Det är dessutom nu fler som tror att människor kommer till Sverige för att utnyttja våra sociala förmåner , än som helt slår bort den idén, 39 respektive 36 procent. Och över 60procent tycker att invandrare som begår brott ska utvisas. Här finns ingen följdfråga om brottets art eller allvar eller risker vid en utvisning – 15 procent varken instämmer eller tar avstånd eller vet ej. Antalet kvinnor som vill se utvisningar har ökat.

Den absolut största förändringen, försämringen, uppstår kring påståendet »Alla människor med utländsk bakgrund som kommer hit måste ges samma sociala rättigheter som landets egen befolkning«.  55 procent håller med. Men det är en minskning med 22 procentenheter sedan förra mätningen och 31 procent håller inte alls med. Den siffran var 15 procent vid förra mätningen.

Det är, som sagt, enormt nedslående läsning. Visst, trenden går hand i hand med främlingsfientliga partiers uppgång. Men är det inte dags för övriga partier att ta ansvar för resultatet av den politik som förs och har förts i 15 år? Om det skapas och antas en rad olika lagar som pekar ut eller bara tillämpas på muslimer som terrorister, ja varför skulle folk i allmänhet tycka annorlunda? Om politiken pekar ut människor som illegala och fråntar dem sina ekonomiska och sociala rättigheter – varför skulle folk i allmänhet tycka annorlunda? Om politiken tycker att grundläggande rättigheter inte är till för barn på flykt  – varför skulle folk i allmänhet tycka annorlunda?  Om flyktingar talas om som en så stor belastning att gränserna stängs – varför skulle folka tycka annorlunda?

Resultatet är bedrövligt, men föga förvånande. Och det får inte bli förlamande. Vi som fortfarande befinner oss i den mångfaldsbejakande skaran behöver uppenbarligen bli bättre och vassare opinions- och utbildare. Och samtidigt, till skillnad från våra politiker, inte vackla från principen om alla människors lika värde och rättigheter. Annars vete katten vilket samhälle vi snart kommer att leva i.

Fotnot: Mångfaldsbarometern är sammanställd av Fereshteh Ahmadi, professor, Irving Palm, docent och Dader Ahmadi professor vid Högskolan i Gävle.