Publicerade i DN den 7 oktober 2025.
INSÄNDARE. Den sekretess som regeringen föreslår innebär att Natos sekretesspolicy sväljs med hull och hår. Riksdagen bör därför skicka tillbaka förslaget till regeringen med begäran om ett grundlagsenligt lagförslag, skriver Ingemar Folke, tidigare advokat, nu aktiv i Nätverket mot »utlandsspioneri«.
Förra veckan lade regeringen fram propositionen »Förbättrade förutsättningar för Sverige i Nato – en kompletterande sekretessbestämmelse för Natoinformation« (2025/26:18).
Vid första påseende ser den föreslagna sekretessbestämmelsen beskedlig ut: en uppgift som utväxlas mellan svenska myndigheter och utländska Natoorgan ska omfattas av sekretess »om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i samarbetet försämras om uppgiften röjs«. Men av propositionen framgår att det är Natoorganen som genom sin sekretesspolicy bestämmer vad som ska vara hemligt.
Svenska myndigheter kommer inte att få göra sin egen bedömning av vad som kräver sekretess. Även »harmlösa« uppgifter, som Natoorganen åsätter hemligstämpel, ska svenska myndigheter vara skyldiga att hemlighålla. Motivet är, enligt propositionen (sidan 38) att varje avvikelse från Natos sekretesspolicy får antas försämra Sveriges möjlighet att delta i samarbetet.
Hur blir det då med meddelarskyddet i grundlagen? Enligt propositionen ska den tystnadsplikt som den föreslagna regeln etablerar inte begränsa meddelarfriheten, om inte ett röjande skulle »sätta Sveriges säkerhet i fara eller annars skada landet allvarligt«. Också den regeln förefaller rimlig.
Problemet är att det finns straffrättsliga regler som gör situationen för potentiella visselblåsare svår att överblicka. Grov obehörig befattning med hemlig uppgift i brottsbalken 19:8 är en sådan.
Bestämmelsen finns i två varianter. Den ena handlar om röjande som kan medföra »allvarligt men« för landets förbindelser med andra länder och internationella organisationer. Den här varianten har paragrafen om utlandsspioneri som förebild och är förankrad i tryckfrihetsförordningen.
Bestämmelserna om så kallat utlandsspioneri med mera kom till för att skydda Sverige mot risken för att »tilltron till svenska myndigheter och svensk myndighetspersonal minskar och därmed även viljan till samarbete eller informationsutbyte« (proposition 2021/22:55, sidan 31). Syftet med den nu föreslagna sekretessregeln förefaller vara likartat.
Obehörig befattning med hemlig uppgift ska bedömas som ett grovt brott bland annat om gärningspersonen är värnpliktig, anställd eller anlitad och på det sättet har fått kännedom om den känsliga uppgiften. Meddelarskyddet, som ju även ska garantera källans anonymitet, ryker vid blotta misstanken. Det är inte nödvändigt att det förhållande som uppgiften avser dessutom är av stor vikt.
Den myndighetschef som – kanske på goda grunder – anser att läckan finns på hans myndighet kan då sätta igång att forska efter källan. Chefen kan känna sig hyfsat trygg med att han inte kan dömas för brott mot efterforskningsförbudet. Det brott han misstänkte att någon i personalen begått omintetgör ju meddelarskyddet.
Hur ska skattebetalarna få veta vad som händer med alla de pengar som pumpas in i Sveriges Natosamarbete? Just inga andra än de som arbetar på de berörda myndigheterna känner ju till eventuella missförhållanden. Och de här bestämmelserna belägger dem med munkavle.
Den sekretess som regeringen nu föreslår innebär, enligt motiven till lagförslaget, att Natos sekretesspolicy i praktiken sväljs med hull och hår. Det motsvarar inte tryckfrihetsförordningens krav på att »en begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar ska anges noga i en bestämmelse i en särskild lag«.
Riksdagen bör därför skicka tillbaka förslaget till regeringen med begäran om ett grundlagsenligt lagförslag.