Vad gjorde du, farmor?

Mitt möjliga framtida barnbarns ord ekar redan i mitt huvud. De gör nästan fysiskt ont eftersom det svar som jag skulle kunna ge är så otillfredsställande, ett  bevis på min egen totala maktlöshet.

»Visste du? Såg du vad som hände? Gjorde du ingenting?!! Höll du bara tyst?«

Blundade du, helt enkelt?

Ja, jag måste erkänna att jag som så många andra blundar för många av de tragedier som sker här och runt om i världen varje dag. Stänger ute det som jag tror att jag inte kan påverka och lägger undan bilder, tankar, människor och deras öden bara för att på något sätt kunna överleva. Samtidigt är jag, som så många andra, en person som agerar, känner, ger och utkräver ansvar.  Just det här som jag tror att jag kommer att ställas till svars för om 30 år, om jag lever då, är den humanitära katastrof som varje år skördar tusentals liv på Europas tröskel. Barn, unga, män och kvinnor. Familjer som går under i Medelhavet på väg mot räddningen undan krig och förföljelse. De väljer den resan, medvetna om hur livsfarlig den är, eftersom den ändå är bättre än alternativet. Men det som är värst är att det är vi här i Europa som tvingar dem till det fullkomligt avskyvärda valet. Du och jag. Och de politiker vi väljer.

Alla människor har rätt att söka skydd från förföljelse. Alla stater har en skyldighet att ge skydd åt dem som riskerar förföljelse. Men trots att de legala rättigheterna och skyldigheterna finns – är det politiken som avgör om människor tillåts utöva sina rättigheter eller om staters skyldigheter kan utkrävas. Det internationella regelverk som i grunden styr rätten till skydd (konventionen om flyktingars rättsliga ställning) kräver inte uttryckligen av staterna att skapa säkra vägar in på deras territorium så att människor kan söka skydd. Det kräver egentligen »bara« att skyddsskälen prövas korrekt när en asylsökande passerat den geografiska gränsen. Kvotflyktingar undantaget.

Men i stället för att komma överens om nya, säkra vägar in i EU har unionen under senare år stärkt sin gränskontroll. Ökade visumkrav, transportöransvar, fler och utökade fysiska gränskontroller. Det har blivit allt svårare att ta sig in i »Europafortet«.

Varje dag sätter sig en familj i en vinglig överfull båt för att nå Europa. Tusentals försvinner i djupet. Söner, mödrar, döttrar, fäder. För ett år sedan dog 359 personer när en båt sjönk utanför ön Lampedusa – det öppnade en del ögon men stoppade inte tragedierna  – rapporter om sjöodugliga flyktingbåtar som gått under i Medelhavet har fortsatt att dyka upp i nyheterna, 20 döda, 200 döda, 19 döda… EU enades efter Lampedusa om att bidra med räddningsinsatser som tidigare enbart staterna runt medelhavet ansvarat för – men någon enighet för att tillåta människor som flyr att ta sig hit säkert finns inte. Nu, med starkare främlingsfientliga vindar i EU känns möjligheten att åstadkomma en förändring alltmer avlägsen. Det får det att vända sig i magen på mig.

Så jag har börjat förbereda mig på mitt svar som det skulle se ut i dag. Visste jag? Ja. Blundade jag? Nej. Gjorde jag något…? Långt ifrån tillräckligt. Men tyst var jag i alla fall inte.

 

Fotnot:

Eftersom många nationella organisationer som arbetar för flyktingars och asylsökandes rättigheter ofta fokuserar på det egna landets asylrätt och mottagande har frågan om säkra vägar in i EU mest, men inte uteslutande, koncentrerats till Brysselbaserade organisationer eller internationella organisationer. Vill du engagera dig mer i frågan, se exempelvis. www.ecre.org