Kritik av invandringskritiken eller SD har fel

Av Behrang Kianzad (Ur Ordfront magasin nr 6 2014).

Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson påstår den 19 augusti 2014 i Aftonbladet att ”Vi har i dag en situation med massinvandring av sällan skådat slag. En politik som kostar enorma summor pengar”. Är detta sant? Pågår det en massiv, okontrollerad invandring till Sverige? Har den pågått länge? Och kostar den Sverige enorma summor? Det är lätt kontrollerat, eftersom invandringen är noga mätt, räknad och pedagogiskt presenterad, av bland andra Migrationsverket och Statistiska Centralbyrån (SCB).

Först ska vi skilja mellan asylsökande och beviljade uppehållstillstånd. Alla som söker asyl i Sverige beviljas inte uppehållstillstånd. När vi talar om invandring bör vi tala om de som faktiskt får stanna. Ur Migrationsverkets tabell Beviljade uppehållstillstånd 1980-2013 framgår att 1,7 miljoner uppehållstillstånd har beviljats under 33 år. Av dessa är 714 320 anhöriginvandrare. Alltså 51 515 personer per år i genomsnitt. Inte ”massinvandring”, men ändå rätt många. I denna siffra ingår även personer födda i Sverige som återvandrar (cirka 20 procent av totalsiffran genom åren), gästande akademiker, personer som fått arbetsmarknadstillstånd, adoptivbarn, EES-medborgare med flera.

En annan tabell redovisar beviljade uppehållstillstånd för flyktingar, de som utpekas som den problematiska invandringen. Här ingår samtliga kategorier, som kvotflyktingar och skyddsbehövande. Mellan 1980 och 2013 beviljades totalt 442 334 flyktingar uppehållstillstånd. Sedan tillkommer anhöriginvandringen. Sverige beviljade runt 714 000 uppehållstillstånd till anhöriginvandrare under perioden. Av dessa var cirka 156 000 anhöriga till flyktingar, cirka 22 procent av den totala anhöriginvandringen. Flyktingar plus den till dem hörande anhöriginvandringen uppgår till knappt 600 000 beviljade uppehållstillstånd mellan 1980-2013, eller 18 000 beviljade uppehållstillstånd per år, utslaget över perioden. Det är inte massinvandring. Som jämförelse kan nämnas att Stockholm växer med nästan 40 000 nyinflyttade per år. Men folk som enligt Jimmie Åkesson och kompani anser icke önskvärda återfinns också bland dem som invandrat som anhöriga till tidigare flyktingar som fått medborgarskap.

Denna andel har över åren varierat, men ligger runt 20 procent av de »övriga anhöriginvandrarna«. Inkluderar man denna grupp, blir antalet invandrande ”icke önskvärda” större. Men eftersom många som invandrat senare utvandrar, får vi en faktor som drar ner antalet. Den totala in- och utvandringen till Sverige, alla kategorier var, 2013 116 000 invandrade och drygt 50 000 utvandrade. Alltså en nettoinvandringen på cirka 66 000 personer 2013. Hur många av dessa var före detta flyktingar? Den exakta siffran på hur många exflyktingar som totalt utvandrar varje år saknas. Om vi kände till den, samt hur många anhöriginvandrare som kommer till Sverige via anknytning till flyktingar som blivit svenska medborgare (se ovan) skulle antalet 18 000 flyktingar per år eventuellt revideras något, men knappast markant.

Det pågår alltså ingen massinvandring till Sverige, och har inte heller gjort det i modern tid.

Nästa punkt: är invandringen okontrollerad? All fakta pekar på motsatsen. Statistiken visar till exempel att toppar i invandringen (till exempel 1992/93 och 2003/2004 efter större krig och andra omvälvande händelser) inte medför någon ökning av mängden invandrade per år, sett över tid. För den tydliga trenden är att efter varje topp i migrationen följer några år med betydligt färre beviljade uppehållstillstånd, oavsett antalet asylsökande. Just därför är det viktigt att göra skillnad på antal asylsökande och antal beviljade uppehållstillstånd.

Som följd av att strängare lagar antas efter toppar i flyktinginvandringen, blir bedömningen helt enkelt strängare de följande åren. Några exempel: 1989 skärptes kraven för tillfälligt uppehållstillstånd, och så kallade humanitära skäl, som krigsvägran, gav inte heller längre rätt till asyl i Sverige. Den direkta anledningen var de ”bulgarienturkar” som 1989 i grupp sökte sig till Sverige. Lagändringen ledde till en kraftig minskning av asylsökande och beviljade uppehållstillstånd år 1990. Andra exempel: Försörjningskravet, infört 2010, gav minskat antal anhöriginvandrare åren som följde: två domar i Migrationsöverdomstolen 2011 gav strängare krav på id-handlingar, och anhöriginvandringen från Somalia upphörde i stort sett under ett par år.

Migrationsverkets och SCB:s prognos för Sveriges framtida befolkning 2012-2060 verkar utgå från att ovanstående resonemang stämmer även framledes. Den säger att vi under 2012-2014 får en rekordstor immigration till följd av konflikterna i Syrien och Somalia. Sedan menar prognosen att immigrationen kommer att sjunka – som den gjort efter varje topp i snart fyra årtionden – och plana ut så att konstanten 18 000 nettoinvandrade flyktingar per år i genomsnitt upprätthålls. Det är svårt att inte tro att detta är det antal flyktinginvandrare per år som myndigheter och styrande politiker av alla färger haft som riktmärke sedan 1980.

Invandringen till Sverige är alltså kontrollerad. Först och främst styrs den av politikerna, den svenska staten. De ser till att jämna ut inflödet, som varierar tillfälligt till följd av människors vilja att söka asyl i och/eller migrera till Sverige.

Migrationens kostnader

Idéerna om att ”invandrarna tar våra jobb” och/eller att ”de är arbetslösa och lever på bidrag” stämmer inte med statistik och forskning. Arbetslöshet och flyktingmottagning/invandring har ingen stark statistisk korrelation. Sverige, som procentuellt har fler flyktingar och invandrare än Finland, har också lägre arbetslöshet (7,9 procent respektive 8,6 procent). Och invandrarna går alls icke bara på bidrag. I Sverige 2013 var sysselsättningsgraden för inrikes födda 78,4 procent och för utrikes födda 63,4 procent. Båda gruppernas sysselsättningsgrad har ökat de senaste 10 åren, utrikes föddas snabbare än inrikes föddas.

Samma faktorer som för infödda påverkar sysselsättningsgraden för utlandsfödda: ålder, kön, bostadsort, utbildningsnivå. Det råder markant skillnad mellan dem med förgymnasial utbildning (37,6 procent) och eftergymnasial (76,0 procent). För utrikes födda tillkommer dessutom faktorn ”Tid i landet”. Sysselsättningsgraden bland utrikes födda ökar brant med vistelsetid, från 20 procent för dem som varit i landet mindre än 2 år, till närmare 70 procent efter 10 års vistelse eller mer.

”Ursprungsland” är också en statistisk kategori, och i synnerhet somalierna har förekommit i debatten. Somaliernas höga arbetslöshetstal i Sverige skulle kunna förklaras med kategorierna ”utbildningsnivå” och ”tid i landet”, men kanske har ”ursprungsland” en viss relevans här. Men inte som ”invandringskritikerna” tänker sig. Den svenska arbetsmarknaden verkar vara del av problemet, med tanke på den grupp arbetslösa somalier från Malmö (vissa till och med födda här i landet) som flyttade till engelska Leicester, där alla snabbt fick sysselsättning.

En bärande balk för den idag delvis rumsrena ”invandringskritiken” är att invandringen kostar Sverige enorma summor pengar. Sverigedemokraterna har byggt upp hela sin ekonomiska politik kring detta: reformer som skattesänkningar och ökad välfärd ska betalas med alla miljarder som tänkts sparas in på minskad invandring. Men det saknas vetenskapliga belägg för att invandringen kostar Sverige dessa miljarder. Nu pratar vi alltså om den totala invandringens nationalekonomiska effekter, med kostnader för asylmottagning och ett ökat antal elever i skolan som exempel på utgifter, och ökade skatteinbetalningar som exempel på inkomster, samt att fler människor som producerar och konsumerar är bra för samhällsekonomin.

Att ”invandringskritikerna” är så tvärsäkra på det kostsamma med invandring är skäl nog att dra öronen åt sig. Det är nämligen allmänt accepterat i forskningssamfundet att det är svårt att mäta de samhällsekonomiska effekterna av migration. Det har förstås ändå gjorts en rad seriösa försök. Samtliga kommer fram till att migrationens effekter på BNP är försumbara. Effekten varierar mellan en procent minus och en procent plus. Beroende på faktorer som integration, migranternas ålder och arbetsmarknadssituationen.

OECD:s studie International Migration Outlook kom 2013 fram till att immigranter ger mer till det offentliga än de tar. Svenska ”invandringskritiker” menade att rapporten inte tog hänsyn till ökade kostnader för exempelvis rättsväsendet. Beläggen för kritiken är svaga. BRÅ-rapporten Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet« från 2005, visar att brott begångna av immigranter utgör en liten del av rikets totala antal brott. Immigranter är överrepresenterade i vissa brottskategorier, men 93 procent av dem som ingår i gruppen begår aldrig något brott (96 procent för infödda.) Kategorin ”Brottsbelastade utlänningar” innefattar förstås också EU-medborgare och turister. De mest brottsbelastade utlänningarna är finnar, danskar och norrmän.

Professorn i nationalekonomi Jan Ekberg lade 2009 fram rapporten Invandringen och de offentliga finanserna på uppdrag av finansdepartementet. Den kommer fram till att invandringen kostar svenska staten 1,5-2 procent av BNP, mellan 40 och 60 miljarder kronor, per år. Ekberg menar att migrationen till Sverige var lönsam fram till 1980-talet, och framhåller att utfallet skulle bli positivt med en högre sysselsättningsgrad. Ekbergs rapport utgår från 2006 års sysselsättningsgrad hos invandrade, flera procentenheter lägre än dagens. Dessutom viktar inte rapporten faktorer som torde inverka positivt på samhällsekonomin, som att immigration ger fler konsumenter, och den höga företagartätheten bland invandrare.

Robert Rowthorn och David Colemans studie The Economic effects of Immigration into the United Kingdom (Cambridge 2008) kommer fram till att de nationalekonomiska nettoeffekterna av världens totala migration är försumbara. Från FN:s expertgrupp för internationell migration och utveckling, Världsbanken, Harvard Business School, samt University College London kommer också studier och forskningsöversikter som alla landar i slutsatsen: invandring ger marginella nationalekonomiska effekter, ofta positiva.

Kjetil Storeslettens studie av migrationen till just Sverige, Fiscal Implications of Immigration – a Net Present Value Calculation (2003), visar att invandringens ekonomiska påverkan på Sverige främst beror på invandrarnas ålder och sysselsättningsgraden i gruppen, som Storesletten menar behöver vara minst 60 procent för att invandringen ska »gå med vinst«. Dagens åldersstruktur är gynnsam, de flesta är mellan 20 och 30 år, och sysselsättningsgraden bland utlandsfödda låg 2013 på 63,4 procent. Slutsatsen som kan dras ur seriös forskning är alltså att invandringen har liten samhällsekonomisk påverkan, men att den troligtvis innebär en marginell vinst för Sverige.

Mindre seriösa uträkningar ger en helt annan bild. Dessa är till skillnad från de ovan redovisade studierna inte vetenskapligt granskade, även om flera av deras författare har eller har haft akademiska positioner. Lars Jansson, före detta lektor vid Handelshögskolan, beräknade i en artikel i Svenska Dagbladet 2002 migrationens kostnader till 267 miljarder kronor årligen, genom att dela samhällets totala kostnader med antalet invånare. De som sedan inte betalar mer i skatt än de ”kostar”, är minusposter. Detta kallas ironiskt nog för solidaritetsmodellen. Att lägga till exempel försvarskostnaden, som inte påverkas av invandring, på nyanlända invandrare, är tveksamt.

Men går det ens att använda detta sätt att räkna? Barn och pensionärer skulle ligga illa till om detta sätt att betrakta människor skulle vara norm. Detta är förstås ”invandringskritikens” verkliga akilleshäll. Att människor ska bedömas efter lönsamhet. Som om staten ”har” människor för sin egen skull, och inte tvärtom. Det är ett krasst företagsekonomiskt sätt att betrakta samhället, där medborgare ska kunna ”sparkas” om de inte drar in tillräckligt till vinsten. I en tid när ”invandringskritiker” ska försöka sig på att vara rumsrena, så vill man med hjälp av nyliberala beräkningsmodeller syna immigranters och migrationens ”kostnader”. Problemet är att dessa försök utgår från en rasistisk agenda, som har ersatt solidaritet med lönsamet. Denna artikel är ett svar på dessa ”invandringskritiker”, som visar att inte ens den företagsekonomiska synen på migrationen är argument mot immigrationen, utan snarare ett argument för immigrationen.

Jan Tullberg, docent i ekonomi och tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, beräknar i sin bok Låsningen (Lykeion, 2014) kostnaden för invandringen till 250 miljarder kronor per år. Detta är den siffra som Sverigedemokraterna använde i valdebatterna utan mothugg. Låsningen, utgiven på ett förlag där Tullberg själv är styrelseledamot, räknar bland annat kriminaliteten för invandrarna som dubbelt så stor som för inrikes födda, ett påstående utan grund i verkligheten. Tullbergs siffror är ogrundade, och hans sätt att räkna ologiska. Han beräknar exempelvis att anhöriginvandringen för somalier 2013 kostade Sverige 250 miljarder kronor. För att komma fram till att dessa 11 000 personer var och en kommer att nettokosta Sverige 23 miljoner kronor, räknar Tullberg som om de alla vore nyfödda, samt att de under sina liv inte kommer att bidra till Sveriges ekonomi med en enda krona. Det är helt enkelt orimligt.

En grundhypotes hos Jansson och Tullberg är att människor från vissa länder alltid och enbart utgör en nationalekonomisk kostnad. Att de på något sätt någon gång skulle bidra till samhällsekonomin betraktas som så osannlikt att detta inte är värt att räknas på. Om en immigrant mot förmodan skulle få anställning, är antagandet att denna anställning annars skulle gått till en infödd svensk, och kan därför inte räknas som ett plus, enligt detta sätt att se. Deras à priori-antagande är alltså att det finns en grupp i Sverige som från vaggan till graven enbart lyfter bidrag och sliter på samhällsnyttor, utan att arbeta överhuvudtaget, eller ens konsumera någonting, eller, galna tanke, starta företag. Trots att statistik från SCB (och det sunda förnuftet) motsäger detta.

Det är inte konstigt att ”invandringskritikernas” slutsatser frontalkrockar med den seriösa forskningens: deras ovetenskapliga fantasier bygger på antagandet att invandrare är tärande, ett tillstånd som inte kan ändras. Ett antagande som per definition är rasistiskt.

Vi kan alltså härmed dödförklara teorin om att det pågår en massinvandring som kostar Sverige enorma summor pengar. Liket lever tyvärr, men vi kan gott unna oss en gravöl!

Behrang Kianzad är journalist och mediekonsult och läser sista terminen på juristlinjen i Lund. Han är medförfattare till boken Sanningens många nyanser – en handbok i mångfaldsjournalistik och har arbetat på och för bland annat Dagens Eko, Rapport, Uppdrag granskning och Time magazine. Han är också verksam i Musiker mot rasism.