Intervju med Ivan Astashin

Ivan Astashin är en av Rysslands första politiska fångar i den repression som pågått sedan ett drygt årtionde. Han dömdes i ett uppdiktat ”terroristfall” så tidigt som 2011. Ivan Astashin fick sitta i ryskt fängelse i 9 år och 9 månader. Sedan han frigavs har han verkat inom MR-organisationen Kommittén för medborgerliga rättigheter, som övervakar vad som händer med dem som grips under antikrigsdemonstrationer.

Ivan Astashin har skrivit en bok om vardagen i ett ryskt fängelse som tidningen Novaya Gazeta nu publicerar kapitel för kapitel. Ordfront har fått tillåtelse att översätta delar av boken, som kommer att publiceras på vår hemsida efter sommaren. Inför publiceringen fick Ordfronts Eugene Wolynsky möjlighet att intervjua Ivan Astashin om hur myndigheterna slår ned på antikrigsrörelsen i landet.

Ivan Astashin. Foto: Forum Free Russia

Vad är din bedömning, har repressionen ändrat karaktär sedan 24 februari? Är det någon skillnad på hur man behandlar de gripna? 

”Här måste man nämna huvudsaken, vilket är de nya paragrafer som dök upp i Brottsbalken. Den 4 mars antog regeringsmarionetten Duman den nya lagen i tre läsningar – samtidigt! Så föddes den ökända paragrafen ”Om avsiktligt spridande av lögnaktig information rörande agerande av den ryska federationens arme”. I Brottsbalken är det nummer 207.3 och de här siffrorna är nu förmodligen bekanta för varenda oppositionell i dagens Ryssland. Paragrafens formulering och myndigheternas förklaring talar om att all information som inte är bekräftad av försvarsdepartementet antas vara falsk, ”fejk”. Med andra ord har vi blivit förbjudna att snacka om kriget och att diskutera det som pågår i Ukraina. 

Vanlig polis behandlar de gripna mer eller mindre på samma sätt som förr. Fast nuförtiden kommer det folk från Center E eller FSB till vanliga polisstationer för att ”hälsa på” de som gripits under antikrigsaktioner. De försöker luska ut vilka källor de har, och varifrån de får information, vilka Telegram-kanaler de prenumererade på. De kräver att de gripna öppnar sina mobiltelefoner och visar innehållet.

Det finns några kända fall då FSB eller Center E har tvingat de gripna att under videoinspelning erkänna sin ”skuld” och ångra sig för att nu stötta den ”speciella militäroperationen i Ukraina”. Det används olika hot – man kan bli utkastad från högskolan efter att FSB ringt dit, eller så väcks åtal  för spridning av ”fejk news om armén”.

”Efter en av massantikrigsaktionerna fick vi veta att de använde våld mot en kvinnlig demonstrant på polisstationen. Här måste man tillägga att våld är vanligt på polisstationer runtom i Ryssland men vanligtvis är det riktat mot illa socialt skyddade grupper som t ex immigranter, hemlösa etc. Samtidigt som man ogärna rörde politiska aktivister, särskilt kvinnor – för då kan det skrivas om i medier, det blir massor av officiella klagomål från MR-advokater osv. Men natten från 6 till 7 mars 2022 har poliserna på polisstationen ”Brateevo” i Moskva passerat denna linje. Då blev aktivisten Aleksandra Kaluzhskikh slagen, verbalt förnedrad och hotad med ännu grövre våld med hänvisning till att ”Putin sa att vi skulle spöa de där skitskallarna”. Allt detta blev inspelat på en diktafon som Aleksandra lyckades starta direkt efter gripandet. Så efter det fallet började polisen beslagta alla telefoner och liknande direkt efter gripandet.” (Inspelningen återfinns på:  https://www.youtube.com/watch?v=Q555M0l-9Nc )

Brottet för ju med sig ett maximistraff på 15 års fängelse. Hur realistiskt är det att demonstranterna kommer att dömas till så stränga straff? Vad ska man förvänta i fallet Karamurza och andra högprofilerade fall?   

”Straffet enligt den paragrafen är verkligen upp till 15 år men enbart i de fall som ledde till ”tunga påföljder” för militären. I praktiken används mest paragrafens del 1 som hotar med straff från 5 till 10 års fängelse. De som gripits nu enligt den paragrafen är bland andra konstnären och musikern Aleksandra Skochilenko, politiker Vladimir Kara-Murza, kommunpolitiker Aleksey Gorinov, journalisten Maria Ponomarenko, aktivisten Viktoria Petrova med flera.” 

”Det är idag över 50 kända fall, där åtal har väckts enligt Brottsbalkens paragraf 207.3. Men paragrafen ”Om avsiktligt spridande av lögnaktig information rörande agerande av den ryska federationens armé” är inte den enda nya lag som dök upp efter 24 februari. Det finns nyheter i den ”Administrativa balken” som är sammankopplade med den nya Brottsbalkens paragraf. Samma datum, den 4 mars, dansade Dumans ledamöter till presidentadministrationens flöjt och antog lagen om ”smutskastning av militären” som blev ett ”administrativt” brott. Att bryta mot den regeln är något man får betala dyrt för, mellan 30 000 och 100 000 rubel, om man är privatperson. Fast om ”smutskastning” sker upprepade gånger går den enligt samma lagar över till att bli ett kriminellt brott som man kan åka in på i upp till 3 år. Det är också värt att tillägga att förutom ”smutskastningen” så är det också ett brott att ”uppmana till motverkning av väpnade styrkors användning”. Så det är precis därför som en slogan som ”Nej till kriget!” blivit olaglig i Ryssland.”   

”Det finns ännu fler nyheter i Brottsbalken men inget är känt om dess bruk så jag ska inte trötta ut läsaren med. Bland de häktade finns också de som uttrycker sin protest mot kriget i Ukraina på ett radikalare sätt än att uttala sin åsikt. Redan vid krigets början började någon bränna militära kommissariat / mönstringskontor, det finns också fall där man satt eld på tomma patrullbilar (som används både för att gripa protesterande i Moskva och för att kväsa ukrainare på ockuperade områden), någon har till och med tänt eld på byggnader som hör till det nationella gardet och FSB (säkerhetstjänsten, övers. anm.).”

”I vissa fall har de som begått gärningen gripits. Dessa fall utvecklas lite olika men redan nu kan man se en tendens att myndigheterna gör oproportionerliga anklagelser. Det verkar som om de vill skrämma både de anklagade och eventuella andra insurgenter. T ex Anton Zhuchkov och Vladimir Sergeev som greps den 6 mars under en massprotestaktion och anklagades för ”förberedelse till antändning av tomma patrullbilar” (eftersom de hittade Molotovcocktails  i Sergeevs ryggsäck). De två blev senare anklagade för terrorförberedelse, ett brott som ger upp till 10 års fängelse. Och Vitali Koltsov som kastade ett par cocktails i en tom patrullbil fick anklagelsen ”mordförsök på tjänstemän”, vilket bestraffas med mellan 12 och 20 år.”

”Åtal väcks också för antikrigsgraffiti. Då kommer paragrafen om ”vandalism” i bruk. Det kan ge upp till tre års fängelse. De som anklagas enligt den brukar inte sättas i förvar på häktet i väntan på huvudförhandling och dom. Men ibland så görs det undantag. Idag sitter en ukrainsk medborgare, Egor Kazanets, som skrev ”Ära till Ukraina!” på en fastighetsmur, i häkte i St. Petersburg.”

”Vad det gäller perspektiv för fall om ”avsiktligt spridande av lögnaktig information rörande agerande av den ryska federationens armé” så är det uppenbart att de som åtalas också kommer att dömas. I Ryssland finns det i princip inga frikännande domar. Straff kan variera men några kommer säkert att få långa fängelsestraff. Maktens mål är att skrämma och för det behöver man ”offentliga avrättningar”. Här såg vi exempelvis hur de satte in Alexey Navalny och hur det sedan hela tiden väcks nya åtal mot honom. De kanske gör samma sak med Vladimir Kara-Murza. Typ fem till sju år till att börja med, tror jag. Överlag tror jag att makten försöker pressa offentliga personer ut ur landet, och de som inte pressas ut ska sättas in. Och Kara-Murzas gripande är ren skrämseltaktik.”

Hur stark är rädslan bland de som immigrerat, är den befogad? 

”Rädslan är verkligen stor och helt befogad, får man säga. Nu med de nya paragraferna kan man sy ihop ett fall på vem som helst egentligen. Det räcker med att man skrev någonting om kriget i sociala nätverk, pratade offentligt eller även privat (det finns ett känt fall där ”fejk”-paragrafen använts efter att någon tjuvlyssnat på ett telefonsamtal). Så å den ena sida kan inte folk vara tysta och å den andra sidan – säg ett ord om kriget och du kastas i fängelse. Så folk drar. Någon väljer förmodligen att agera under jord och liksom partisaner attackerar regimens infrastruktur.”

Hur kännbar är immigrationen? 

”Mycket kännbar! Bland mina bekanta är det flera som egentligen inte befann sig i omedelbar fara, som har åkt. När man frågar ”Varför åker du?” svarar de ”Jag vill inte hamna i fängelse”. Så det är en rädslans våg som breder ut sig ut i samhället. Förutom det känner jag män som fruktar att bli inkallade till militärtjänst (vissa har redan undvikit lumpen) och försökte sticka så fort de kunde. Lite senare är det aktivister, MR-jurister, journalister som förstod att de kan inte längre vara verksamma inom Rysslands gränser. Det verkar som att de flesta av mina St. Petersburgbekanta är i Georgien.  Kretsen av mina bekanta i Moskva har också glesnat fast inte lika mycket, Men det är många som ”sitter på sina resväskor”, förbereder utresehandlingar, gör sina sista ärenden och planerar utresans rutt.”

Eugene Wolynsky

Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du detta. 

Scroll to Top