Jag är inte en avundsjuk person. Men det stör mig ändå en smula. Att så många omkring mig bor så fint, för nästan inga pengar. Eller snarare, för lånade pengar. De som lyckades köpa en bostad innan amorteringskravet blev på riktigt, eller innan det krävdes 15 procent i egeninsats. De bor superfint och låtsasdyrt – men billigt. På andras bekostnad. Slopad fastighetsskatt, räntebidrag (om det nu var någon ränta att tala om.) och en massa avdrag (sägs det) som jag inte ens känner till. I Stockholm har bostadspriserna stigit med i snitt en halv miljon om året de senaste åren, sägs det i nyheterna. Enligt EU-kommissionen är övervärderingen och belåningen nu så hög att bubblan hotar att spricka.
Det som stör mig är att det personliga boendet blivit en investering och inte ett sätt att uppfylla ett grundläggande, mänskligt behov. Att det faktiskt spekuleras i en mänsklig rättighet. För visst måste spekulationsboendet åtminstone ha inverkan på den övriga boendesituationen. Det går knappast att säga att den är tillgänglig för alla.
Jag roade mig med att se hur hyresmarknaden ser ut i Stockholm en vanlig dag 2017 för en trebarnsfamilj. Av de totalt sju lägenheter på 100 kvadratmeter som fanns att hyra i Stockholm (med ytterområden) via Bostadsförmedlingen var sex stycken nybyggda fyrarummare i Liljeholmen. Uppförda av ett kommunalt bolag, med hyra på cirka 16 000 kronor månaden. Om trebarnsfamiljen har råd, och tycker att det vore värt 16 000 i månaden – nästan två miljoner på tio år – så är det inte säkert att de godkänns som hyresgäster. Kraven från hyresvärdarna blir allt högre och mer specifika.
Förutom de kommunala fyra-rumslägenheterna, finns hos förmedlingen en femrummare att hyra hos en privat fastighetsägare i Sundbyberg, även den på runt 100 kvadratmeter. Den privata fastighetsägaren önskar dock drygt 18 000 kronor i hyra per månad, och här sparas inte på krutet vad gäller kravspecifikationer: minst 880 000 i årslön, högst 6 personer i hushållet, inga rökare, inkomsten får inte kompletteras med några bidrag, och den som hyr måste kunna garantera att den har den efterfrågade årsinkomsten ett år fram i tiden. Men med 72 000 kronor i månaden, om än fördelat på två vuxna, så har denna tänkta hyresgäst ändå 54 000 i månaden kvar att spendera på annat än boende.
De kommunala bolagen har mildare krav på sina hyresgäster. För många av Stockholms kommunala bostadsbolag räcker det idag att en vuxen har kvar strax under 5000 i månaden då hyran är betald. Det kan ju tyckas sjysst, och gör boendet uppnåeligt, men samtidigt är det en indikation på ett rejält feltänk, och något som Sverige i många år har fått kritik för: att boendekostnaderna helt enkelt är oproportionerligt höga. Som av en händelse är den summa de kommunala bolagen kräver att man ska ha kvar när hyran är betald detsamma som existensminimum: 4734 kronor. I den summan ryms inte kostnader för tandläkarbesök, läkarbesök, mediciner eller barnomsorg. 4734 kronor i månaden ger en knaper tillvaro. Bara ett månadskort på SL kostar 830 kronor. Få skulle välja en tillvaro där över 75 procent av inkomsterna går till boende, med 1000 kronor i veckan för mat, kläder, el, telefon … ja allt annat.
De kommunala lägenheterna är knappast heller något för »vanligt folk«, trots den modesta kravprofilen.
Under senare år har också kommunernas roll som bostadsförsörjare grumlats av nya lagar som ställer högre vinstkrav på de kommunala bostadsbolagen. Och den utförsäljning av kommunala hyresfastigheter som inledde sin storhetstid på 90-talet har långt ifrån avtagit – många kommuner forsätter sälja stora delar av sitt gamla fastighetsbestånd samtidigt som de bygger nytt. För den enskilde kan det innebära hastiga och dyra renoveringar av den nya privata fastighetsägaren – eller att försöka få en ny lägenhet hos kommunen, flera tusenlappar dyrare än den gamla.
Boverkets senaste undersökning, som bygger på enkäter från kommunerna, visar att 255 av 290 kommuner bedömer att det är ett underskott på bostäder och att situationen fortfarande är ansträngd för grupper som är nya på bostadsmarknaden, som unga och nyanlända, men även för äldre som vill flytta till mer tillgängliga bostäder. Sämst är situationen för personer med funktionsnedsättning där 163 kommuner uppger att det saknas tillräckligt med bostäder. Enligt boverkets senaste siffror byggs det ändå allt fler bostäder. Men vilka, och vem de byggs för? Knappast för dem som behöver bostäderna bäst. Under våren har både Barn-ombudsmannen och Rädda Barnen visat att antalet barn i hemlöshet ökar drastiskt i Sverige och att allt fler vräks från sina hem, trots att regeringen har en nollvision vad gäller vräkning av barnfamiljer och trots att Europadomstolen kritiserat, och fällt, Sverige för att vara alltför tillåtande till avhysningar. Det fall som prövades rörde indrivning av en skatteskuld på 6721 kronor, som ledde till att en hel familj förlorade sitt hem. Helt oproportionerligt, menade Europadomstolen. Och det är lätt av bli av med sin bostad i Sverige – det räcker i princip att vara en vecka sen med hyran.
»Vi kommer kontakta dig och berätta vilken dag och vilken tid vräkningen ska ske. Den dagen kommer din hyresvärd och vi till din bostad och byter lås. Om du inte har flyttat dina saker från lägenheten kommer de packas i lådor och magasineras i tre månader. Det som inte går att magasinera, sopor, livsmedel med mera kommer slängas direkt. Om du inte hämtar dina saker inom tre månader säljs eller slängs det som har magasinerats.«
/ Information från Kronofogdens
hemsida rörande avhysning
I skuggan av det allmänna bostadsbehovet, höga hyror och politiska prioriteringar mot ägande, ökar dessutom hem-lösheten, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Ett boende är centralt för det som de mänskliga rättigheterna ska skydda: ett värdigt liv. Utan en bostad, en fast adress, försvåras möjligheten att utöva en lång rad andra rättigheter som utbildning, hälsa, arbete, frihet från våld, trygghet och säkerhet, liksom möjligheten att rösta och ta del av samhällsinformation. Så visst vore det väl önskvärt om rättigheten stod i centrum – inte vinsten?
ANNA WIGENMARK