Mohammed Ali Malik. Så heter illgärningsmannen bakom den senaste flyktingkatastrofen på Medelhavet enligt bland annat SVT. Han var kapten på den överlastade båt som kapsejsade och tog med sig nästan 900 personer i havet och fick ståta med namn och bild i jakten på den rätta förövaren.
Jag är också Mohammed Ali Malik. Liksom du. För sanningen är att det inte finns någon enstaka syndabock att skylla på, ens om hen tjänar pengar på människors desperation eller är en dålig båtförare. Vi är alla medskyldiga.
Europeisk cynism, protektionism och i värsta fall rasism är de verkliga brottslingarna i dramat. För sanningen är ju att EU inte vill ha fler afrikaner, araber eller asiater i EU. Här vill vi knappt ens ha fattiga EU-medborgare runt omkring oss, särskilt inte om de är romer.
Det finns därför väldigt lite som tyder på att något kommer att ändras i grunden, trots den – i skrivande stund – värsta tragedin på Medelhavet någonsin. När EU-insatsen på Medelhavet, Triton, tog över efter Italiens räddningsinsats Mare Nostrum i november i fjol, varnade FN:s särskilda rapportör för migranters rättigheter François Crépeau ör att tusentals liv skulle gå till spillo. EUs ansvariga politiker försvarade sitt beslut att inte ersätta räddningsuppdraget med att det skulle minska människors vilja att lägga sina liv i människosmugglares händer. Ett cyniskt beslut som både var och gick vansinnigt fel.
Med 1700 döda på bara några månader lovar nu Europas regeringar att bidra med fler vatten- och luftfartyg till Medelhavet. Förhoppningsvis kommer det också leda till att nödrop uppmärksammas tidigare och att omfattningen av förlorade liv inte blir så stor, åtminstone på kort sikt. Men de aktioner som nu ska vidtas är fortfarande för små och blir ändå bara en bisak – orsaken till att EU:s länder ställer upp med båtar, helikoptrar och flyg är i grunden inte för att rädda liv utan för att kontrollera gränserna samt att försöka stoppa och evakuera smugglarbåtar innan de hinner ut i Medelhavet, det visade ett hemligt beslutsutkast som den brittiska tidningen the Guardian fick tag i före toppmötet. Amnestys reaktion på EU:s nya utfästelser är att de är »sorgesamt otillräckliga«.
Samtidigt ställs tack och lov krav, inte minst från civilsamhället, på att EU, och gärna med Sverige i bräschen, ska införa humanitära visum. Det går nämligen inte att ta sig in i Europa lagligt utan visum och de som försöker ta sig hit på besöks- eller turistvisum får ofta avslag, risken är ju att de försöker stanna. Sedan 2001 har dessutom EU tvingat på flygbolagen ett transportöransvar som innebär att de inte får släppa på personer på flygen utan visum – om de gör det riskerar de att bli hårt bötfällda. Ja, det finns ett undantag – om flygbolaget kan anta att personen i fråga har flyktingskäl. Men vem vill och vågar gå in och göra en sådan bedömning, som dessutom annars bara är en fråga för myndigheter.
Ett humanitärt visum skulle inte per automatik ge människor uppehållstillstånd i ett EU-land men det skulle, särskilt vid katastrofsituationer, göra det möjligt att söka visum – antingen i ursprungslandet eller i transitlandet – för att kunna ta sig in i Europa och här sedan ansöka om skydd. Då kan människor resa med riktiga båtar eller flygplan över medelhavet utan att riskera livet. Systemet löser naturligtvis inte helt problemet – det måste exempelvis finnas en ambassad eller ett konsulat att vända sig till, vilket inte alltid är fallet i länder som faller söner av krig eller våld. En libyer måste idag åka till Egypten eller Marocko för att söka visum till Sverige. Och hen behöver visum för att ta sig dit. De flesta länder har dragit tillbaks sina utländska beskickningar från landet som en följd av det pågående våldet. Och samma sak gäller i många andra konflikthärdar. Införandet av humanitära visum får därför bäst effekt om transitlandet eller ursprungslandet är fungerande. I Nordafrikas fall skulle det dock möjligen få flyktingströmmarna bort från Libyen och mot exempelvis Tunisien, där ambassader fortfarande är öppna. Och kanske bort från människosmugglarna.
Men det är troligen inte de praktiska konsulära problemen med humanitära visum som gör att EU:s ledare tvekar. Möjligheten – läs risken – att humanitära visum skulle leda till fler asylsökande i Europa är en betydligt större orsak. Därmed blir humanitära visum ett förslag som få regeringar vågar lägga fram i ett alltmera nationalistiskt Europa. Påminner det om något som hände i Europa för 70 år sedan? Jag har skrivit det förut och gör det igen – våra efterlevande kommer rätteligen att döma oss. Hårt. Vi är alla Mohammed Ali Malik.