Sommaren år 2000 deltog jag i en kurs om den permanenta internationella brottmålsdomstolen (ICC) på universitet i Galway, Irland. Domstolen var ännu inte på plats, men ett par år tidigare hade stadgarna för den antagits vid en konferens i Rom. Kursledare var internationellt kända folkrättsjurister, bland andra Philip Kirsch, tidigare Kanadas ambassadör i Sverige och en av chefsförhandlarna i Rom.
Mot slutet av kursen anordnades en låtsasdomstolsförhandling där vi försökte följa Romstadgan och dess processregler och anpassa dessa på ett fiktivt fall. Vårt uppdrag var bland annat att avgöra det här ett fall som domstolen får döma i – och bedöma om det rörde sig om folkmord, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten.
Det blev totalt kaos. Domare Kirsch – som kort senare blev chefsdomare i ICC på riktigt – försökte styra från pulten men förhandlingarna strandade i munter frustration. Övningen visade hur komplicerat material den nya domstolen trots allt skulle komma att använda. Stadgan och dess tillägg är ett hopkok från olika rättssystem i världen och innehåller ovana inslag oavsett varifrån i världen den kommer ifrån.
År 2000 var det många som trodde att stadgan skulle dröja att bli verklighet. Diskussionerna, önskemålen och kraven på en permanent brottmålsdomstol hade funnits i stort sett hela 1900-talet, och i alla fall sedan 1948 och folkmordskonventionen. Men aldrig hade världen lyckats enas om en permanent domstol som skulle kunna pröva fall från hela världen. Tribunaler för vissa situationer hade vi sett på 1990-talet, men det här var något annat, större och mera omvälvande. Att förhandlingarna blev så framgångsrika i Rom var både tack vare goda förhandlare, ett aktivt civilsamhälle, och, inte minst, det kalla krigets slut. Det fanns ett öppet fönster som världen tog väl vara på.
Genom åren har jag träffat några av de personer som fanns med i Rom bland andra Alda Facio, domare från Costa Rica och kvinnorättsaktivist, Bill Pace, fredsaktivist och samordnare för NGO-koalitionen för ICC, Fransisco Soberon, människorättsaktivist från Peru. Alla har berättat om känslan av att ha varit med om något storslaget de där varma italienska sommardagarna och hur de, bara fyra år senare när den 60:e ratifikationen lämnades in och stadgan verkligen trädde i kraft, upplevde ett osannolikt glädjerus. En eufori, som dagen därpå övergick till ilska och frustration när USA hotade att stoppa allt stöd till många av de stater som ställt sig bakom domstolen. ICC hade mött sin första stora utmaning.
USA var kritisk mot stadgarna av framförallt ett skäl; att en åklagare gavs rätt att på egen hand inleda undersökningar. Men lika mycket som stormakten var emot en fri och oberoende åklagare kämpade civilsamhället för samma sak. Tillsammans med andra vetostater i FN:s säkerhetsråd ville USA att ICC bara skulle pröva mål som hänförts till domstolen av just säkerhetsrådet. På så sätt skulle vetostaterna och deras vänner alltid kunna hålla sig utanför domstolens jurisdiktion. En majoritet av världens mindre stater tyckte som civilsamhället och kompromissen blev att domstolen fick både en oberoende åklagare och en möjlighet för säkerhetsrådet att hänföra en situation till ICC.
Än så länge har bara situationer i Afrika resulterat i åtal och domar i domstolen och av de sex afrikanska stater där det utretts brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller folkmord, har två situationer skickats till ICC av säkerhetsrådet; Libyen och Sudan/Darfur. Afrikaprägeln har kritiserats hårt av många afrikanska stater, som anklagar den för rasism och neokolonialism. Flera länder som är anslutna har hotat med att lämna samarbetet med ICC, alldeles nyligen gjorde en stat, Burundi, verklighet av hoten. Men bakom regeringarnas kritik vilar samtidigt en förhoppning från folket på rättvisa genom ICC. Men det är på just det faktum att vetostater som själva valt att stå utanför domstolen fört enbart afrikanska situationer till domstolen som kritiken hopat sig.
Möjligen blir det andra utmaningar för ICC framöver. Sedan länge har åklagaren påbörjat undersökningar och utredningar i flera länder utanför Afrika – bland annat Palestina, Ukraina och Afghanistan. Och faktum är att om de här undersökningarna går vidare till åtal så riskerar såväl britter, amerikaner, ryssar och israeler att hamna inför skranket i ICC. Medborgare i länder som aldrig anslutit sig och som heller aldrig kommit på tal genom beslut i säkerhetsrådet. För amerikaners del kan det bli tal om utredningar av tortyr och övergrepp i hemliga fängelser, black sites, i Afghanistan under 2000-talet.
Nästa år är det 20 år sedan Romstadgan kom till. Det är, alldeles oavsett motgångar, utmaningar, snäva budgetar och misstag, den viktigaste framgången för mänskliga rättigheter och fred sedan grundandet av FN och allmänna förklaringen. Det kan vi tacka det där fönstret i slutet av 1990-talet för. Idag hade domstolen aldrig kommit till. Det återstår att se om domstolen klarar att stå emot stormakterna och låter åklagaren väcka åtal för brotten i exempelvis Afghanistan.
FAKTA
ICC har jurisdiktion över brott som har begåtts på territoriet av en stat som har anslutit sig till Romstadgan eller dess medborgare. Den ska pröva de värsta brotten; krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten (i december fattar staterna beslut om också brottet aggression ska kunna prövas av domstolen) men är subsidiär till nationella domstolar. Det ska därför alltid utredas om en stat kan eller vill åtala nationellt innan ICC kan pröva fallet.
Anna Wigenmark