Bolotnajafångarna – status hösten 2014
Av Eugene Wolynsky
Nu har de sista domarna fallit för samtliga 29 ursprungliga fångar i Bolotnajaprocessen. Men bläcket på de sista domarna hade inte ens hunnit torka innan den ryska säkerhetstjänsten kom på en ny kreativ idé. Faktum är att Alexej Gaskarov & Co inte ens hunnit packa ned sina saker inför flytten från häktet i Moskva till respektive anstalter innan det ryska ordspråket ”En helig plats kan icke vara tom” skulle komma till användning.
29 är ju ett så ojämnt tal att tja, man kunde helt enkelt inte låta bli… Kanske var det någon på Center E (Extremismbekämpningscentret, av många liknad vid Gestapo) eller måhända någon ännu högre i Kremls korridorer som plötsligt fattade:
”29? Nej minst 30 ska det vara!”
Sagt – gjort. Fler skulle det bli. I oktober dömdes Dimitrij Ishevkij till tre års fängelse, efter att gripits bara en månad tidigare. Och fler domar kan det bli – Bolotnajaprocessen är öppen, när som helst kan gripanden ske.
Dmitrij Ishevskij, 31 år gammal, biolog, före detta flygvärd och yrkesofficerare, undervisade i biologi och kemi på en kadettskola, gift, icke medlem i någon politisk organisation överhuvudtaget. Enligt brottsutredarna hade Ishevskij slitit av masker från två kravallpoliser ”vilket ledde till lindriga fysiska och moraliska skador för tjänstemännen”. Skadorna var dock långt ifrån så allvarliga att inte poliserna kunde vittna vid rättegången.
För de ryska makthavarna fick straffbedömningen en filosofisk dimension. Hur stort straff ska man ge till en person som saknar politisk färg överhuvudtaget? En helt avpolitiserad människa, ”en civilist” som Mario Pusos gangstrar brukade säga? Vilken signal ska man skicka till ”den vanliga ryssen”? Hur många år, ska du, enkle Ivan, få om du visar dig på en tillställning som t.ex. Bolotnaja?
Till skillnad från andra rättegångar blev Dmitrij Ishevskijs process oroväckande snabb. I början av september arresterades han och blott en månad därefter hade han redan dömts till fängelse i 3 år och 2 månader. Snabbheten kunde först få någon naiv människa att tro att makten ville ha det överstökat och att domen skulle bli relativt human. Och stackars Dmitrij Ishevskij fick ett frestande förslag: att ”erkänna skulden delvis” och därmed få en ”särskild bedömning” av sitt fall. Det tog Ishevskij som en förolämpning och skrev till sin fru som lät hans svar publiceras i ryska oppositionella medier, bl.a. Novaja Gazeta: ”denna förnedrande lögn är under en officerares värdighet. Hellre sitta i fängelse än det där!” skrev Dmitrij. Då började tidningarna gräva efter mer information om honom och fick fram det som den politiska polisen, helt säkert, visste redan. Under vinterprotesterna 2011-20112 hade Dmitrij också deltagit i demonstrationer och hade till och med varit administrativt arresterad i 10 dygn. De dagarna mindes han märkligt nog med glädje. ”Så många intelligenta människor man träffar där i fängelset!” skrev Dmitrij häpen och lycklig. Bland de intelligenta personer som han nämner är den nyligen dömde Alexander Margolin en. Margolin är ägare av ett litet medie/produktionsbolag och inte heller han medlem i någon politisk organisation.
De opolitiska Margolin och Ishevskij ansågs båda ha ”åsamkat lindriga skador” och fick båda hårda straff.
Ett klart och tydligt budskap till den breda befolkningsmassan, eller hur?
Lite naivt kan man kanske tro att i och med att Bolotnajas senaste fånge blivit dömd, så upphör Putinregimens politiska repressioner mot de medverkande i demonstrationerna åtminstone för en stund. Njet! ”En helig plats kan icke vara tom” insisterar det gamla ordspråket. Bolotnaja är en öppen process, vilket gör dess avskräckande syfte särskilt effektivt. Och om Bolotnajademonstranterna börjar sina – finns andra aktivister att sätta i de ökända cellerna.
Krimfångarna
I de internationellt ökända Butyrki och Lefortovo fängelserna har intelligenta oppositionella suttit sedan Sovjettiden, om inte tidigare, och här har också Bolotnajafångarna suttit frihetsberövade. Nu, när cellerna börjar tömmas på demonstranter från Bolotnaja, börjar resultatet av det som kanske lite cyniskt skulle kunna kallas för ”post-Bolotnaja revy” göra sin entré i fängelserna.
Officiellt heter ärendet ”Om sabotage- och terroristgruppen ”Höger sektorns” terrorförberedningar på Krimhalvön”, fallets samtliga figuranter är alltså terroriststämplade av den federala säkerhetstjänsten. Krim hade ju blivit ”ryskt” så halvöns politiskt aktiva invånare blev plötsligt behandlade enligt rysk polisiär standard. De var minst sagt ovana vid sådan behandling efter åren i Ukraina så chocken för gårdagens ukrainare att bli ”federala terrorister” och rövas till de här Lefortovo-cellerna blev stor.
De fyra nybakade ”terroristerna” är:
- Oleg Sentsov, – en internationellt prisbelönad filmregissör vars filmer visades på många internationella filmfestivaler. Sentsov fick genast ett internationellt stöd, filmfolket världen runt kräver hans omedelbara frigivning, bland andra Lars von Trier. . Många ryska skådespelare som fick jobba med Oleg Sentsov har också stött honom och avfärdat alla ”Höger Sektorn”-anklagelser som absurda. Men Oleg Sentsov är hård. Han inte bara nekar, han erkänner inte Krim-annekteringen och framhärdar att han som ukrainsk medborgare blev grundlöst kidnappad av en utländsk säkerhetspolis och har nu hållits fängslad mot sin vilja i snart ett halvt år. Ukrainas officiella representanter nämner Sentsovs namn som krigsfånge gång på gång vid internationella förhandlingar men det verkar som Kreml helt enkelt inte vill släppa Sentsov. Han fungerar som en bra varning för både folk i Krim och för de konstnärliga. Oleg Sentsovs arrest har blivit förlängd till den 9 januari men det betyder inte alls att han blir släppt då.
- Alexander Kolchenko, alias Tundra – en känd antifascist och miljöaktivist från Krim. Med alla hans miljöaktioner, publikationer och internationella kontakter bland aktivister blev Tundra en lämplig måltavla. Fast i hans fall här var det verkligen att kalla vitt för svart, så absurt är det att kalla honom för terrorist. Men ju mer flagrant lögnen är desto bättre sväljs det av massan, så Tundra har en svår uppgift att ” bevisa att han är inte någon elefant” som man brukade säga i GULAG.
- Alexej Chirnij – undervisar krigshistoria på Simferopols Kulturinstitutet.
- Gennadij Afanasjev – f.d. utredare på halvöns åklagarmyndighet.
Den här listan tar bara upp de fyra officiellt stämplade terroristerna. Men enligt Novaja Gazeta finns det en Nikita Voronov under nummer 12 i denna lista, född december 2002. Alltså där har vi en terrorist på dryga 11 år! Samtliga anklagas för att ha försökt att sätta eld på Krims Ryska Församlingsbyggnad 14 april 2014 samt på ”Enade Rysslands” (alltså Putins parti) Krimkontor. Folk på gatan i Krim har en busenkel förklaring till varför vissa människor hamnar på ”terrorlistan” – det är alla de som stött Maidan i Kiev så länge Krim tillhörde Ukraina.
Det intressanta är att de två sistnämnda i listan redan har erkänt och vittnat mot Oleg Sentsov. Alexander Kolchenko blev också erbjuden en uppgörelsen, men nekade. Paralleller kan dras till Bolotnajaprocessen där många också erbjudits att vittna t.ex. mot Udaltsov eller Gaskarov och därmed slippa lindrigare undan. Det är samma handstil bakom Bolotnajaprocesserna och Krimfångarna, så det verkar som vi får se många liknande processer framöver. Båda processerna ger oss chans att observera regimens repressiva tankebanor. Vi kan i alla fall konstatera att man strävar efter någorlunda ”ideologisk balans”, t.ex. att de vill ha ungefär lika många röd-vänstra, anarkist-vänster , nationalister och liberala.
”Anarkister” ska få det maximala, nästan enligt åklagarens begäran (som Gaskarov eller Polikhovich); de röda ska vädja om nåd och försöka leta efter gemensamma ståndpunkter med makten, då får de straff halverade (som Udaltsov och Razvozzhaev med deras stöd för annekteringen av Krim); nationalister ska få lindrigare straff generellt (som Ilja Guschin eller Jaroslav Belousov); och de liberala ska ha två alternativ: antingen att bli medgörliga, eller att få det ännu värre än ”anarkister” (t.ex. fysikern och liberalen Sergej Krivov fick ett halvt år mer än Alexej Gaskarov). De opolitiska är svåra att handskas med för det är ju ”folket” de representerar.
Något liknande sker med Krimfångarna också, en konstnärlig och ganska opolitisk Sentsov kontrasteras med en vänster Kolchenko och två ”medgörliga”.
Intressant och samtidigt komisk observation är regimens genussyn, i alla fall när det gäller politiska rättsprocesser. Så den unga Alexandra Dukhanina, och den pensionerade Elena Kokhtareva, får villkorliga domar. Ett sätt att visa att kvinnor inte tas på allvar. Åtminstone inte alla.
Som Pussy Riot fast terroriststämplad
Några ”terrorister” till som hann hamna på den federala listan strax innan Sentsov & Kolchenko är ”Kubanjfederaliseringens anhängare”. Än så länge är de tre: f.d. medlem i Vänster Front och ”Förenade Kommunistiska Partiet” Daria Polyudova; psykologen, liberalen och Ukrainavännen Petr Lubchenkov och ”anarkisten” Vyacheslav Martynov.
Lubchenkov och Martynov hann rymma från Kubanj till Ukraina men den modiga Daria Polyudova blev tyvärr gripen, och nekade till att vara separatist. För tillfället är hon precis i den cellen i Moskva som inte kan ”vara tom”. Här kanske har vi en riktig kvinnlig hjältegestalt i klass med Pussy Riot fast terroriststämplad? Vad är det för skillnad som gör att Dukhanina och Kokhtareva fick gå hem men Polyudova sitter bakom lås och bom i kalla Moskva, så långt ifrån sin subtropiska Kubanj vid Svartahavskust? Jo, Kubanjregionen har starka band till Ukraina. Kubanjkosackerna är direkta ättlingar till ukrainska kosackerna (det är på så sätt som Kubanj fick någon slavisk befolkning överhuvudtaget), Kubanj är lika dubbelspråkig som t.ex. Östra Ukraina, och att sjunga en ukrainsk trudelutt på läktaren är för Kubanjfotbollfans ett måste. För att inte förstora det etnografiska momentets betydelse är det också värt att nämna att Kubanj ligger vid Svarta havets östra kust precis mellan Ukraina, ockuperade Krim och krigshärjade Kaukasus, alltså det är Georgien, Kabardino-Balkarien och Tjetjenien söder om Kubanj. Med tanken på att det är att visa muskler på Svarta Havet som gäller (det är ju därför Ryssland överhuvudtaget ockuperade Krim), skulle en federaliseringen av Kubanj, som det heter, i värsta fall leda till att Ryssland förlorar utgången till Svarta Havet!
Inte ens ”federaliseringen av Sibirien” (där all gas och olja finns) lyckades väcka så stor vrede i Kreml som ”federaliseringen av Kubanj”! Visst kan man säga att Ryssland på pappret redan är en ”federation”. Så de som försökte med ”federaliseringsmarscher” i Kubanj eller Sibirien hade inte gjort något brottsligt överhuvudtaget och borde inte kallas för separatister men i realiteten är Ryssland allt annat än ”federation” utan en stark centralstyrd stat. ”Federaliseringsmarscher” är såklart den bumerang som Kreml kastade ett par månader innan i Ukraina. Efter att Sibirien och t.o.m Kubanj visat att man vill ”federaliseras”, åtminstone lika mycket som Donetsk, resulterade det i tal om ”separatister” och ”terrorister”. Minsta gliring om federalisering är straffbar. Man får inte ens babbla om det i internet, och att gå med ut med något sådant på gatan i Krasnodar (Kubanjs huvudstad)?! Glöm bort det!
Daria Polyudova har gjort det och nu är hon, såklart, i Lefortovo, terroriststämplad. Dessutom måste man erkänna att hon gjorde det på tvären med alla sina ideologiska trosfränder. ”Förenade Kommunistiska Partiet” ställde sig på antiukrainska positioner och har fördömt henne för Maidan-stödet, ukrainska sympatier och ”separatistiska strävan”.
Kremls kortlek
Kremls fixering på Ukraina och erfarenhet av Bolotnajademonstrationerna har sannerligen resulterat i en rad liknande politiska processer som på ett eller annat sätt har med den ukrainska krisen att göra. Politiska processer inom landet blir allt vanligare. Och, själva Bolotnajaprocessen är inte avslutad.
”Lämna landet omedelbart om ni råkade bli filmade eller fotade på Bolotnaj-torget 6e maj 2012” manar exempelvis den synskadade och amnesterade Bolotnaja-fången Vladimir Akimenkov. Han är inte alls tokig eller paranoid. För det finns nämligen något som kallas ”Riskgruppen” i Bolotnaja-processen. Insamlade bilder och videor på personer från Bolotnaja. Dmitrij Ishevskij blev tagen just från denna ”Riskgrupp” i början av september. 2,5 år har gått sedan Bolotnajademonstrationen och folk kan fortfarande gripas och dömas. Hur många år till ska det gå för att makten ska sluta dra upp bilder ur den här Bolotnajakortleken? Frågan är retorisk, inte ens tsar eller gud kan svaret på det. Så visst är det naivt att tro att de nöjer sig med en så rund siffra som 30 bolotnajafångar. Det finns ju ännu rundare siffror, t.ex. 50 eller 100 och som ordspråket säger ”en helig plats kan icke vara tom”.
Tillsammans med en rad fotografer och filmare skapade Victoria Ivleva filmen om Bolotnajademonstrationerna i Moskva vintern 2012. Filmen visar hur tusentals personer tog till gatorna för att visa sitt missnöje mot Putin. Musiken till filmen är skriven av Sergey Prokofiev