Den 12-13 oktober anordnade Ordfront i samarbete med International Youth Human Rights Movement, Voronezh, konferensen ”Freedom of Expression, Protest and Art in Russia”. Anna Gaskarova, journalist vid snob.ru och hustru till fängslade Bolotnajafången Alexej Gaskarov och Anna Dobrovolskaya från International Youth Human Rights Movement, Voronezh, var två av konferensdeltagarna. Här är en översättning av Sveriges Radios Maxim Lapitskij’s referat av konferensen samt intervju med Anna Gaskarova och Anna Dobrovolskaya som gjordes i samband med konferensen och publicerades på Sveriges Radio den 13 oktober.
Det sades mycket om villkoren för existensen av fri konst i dagens Ryssland, den hårda pressen från maktens sida och från olika konservativa, religiösa och nationalistiska krafter. Det pratades också en del om framtida kontakter mellan ryska och svenska konstnärliga grupper och kulturella institutioner.
Anna Gaskarova – journalist på nätportalen snob.ru, hustru till Alexej Gaskarov, en av Bolotnajafångarna (till stöd för de sistnämnda bedriver Ordfront sedan länge en kampanj):
”Jag är positivt överraskad över att det i Sverige finns intresse för det som sker i Ryssland. Jag har frågat journalister i privata samtal: varför? Tidigare fann jag förklaringen att eftersom Ryssland är en så stor och global spelare på världsarenan så blir det intressant vad som händer inuti Ryssland, hur mentaliteten och den politiska atmosfären utformas där. Men för mig, som kommer därifrån, blir det viktigt att visa några alternativa narrativ. Vi ju har några federala tv-kanaler, som Russia Today, en nyhetskanal som rapporter om maktens politik på engelska. Men allt detta är förvrängt och Kreml-lojalt, därför tycker jag att det är viktigt med sådana här aktioner. Här kan man visa det alternativa Ryssland, det som verkligen sker. En sådan här konferens är en plattform för dialog som skapar broar för framtiden, och det är viktigt i sig. Det är en konstruktiv dialog med möjligheten att hitta lösningar på små konkreta problem, det är ju det som en global atmosfär består av.
När du nämner Russia Today: tror du att någon bildar sin uppfattning om Ryssland efter den kanalen?
Jag misstänker att det är inte så populärt här. Men med tanke på mer eller mindre isolering av Ryssland blir det i första hand vi som är oppositionella som saknar resurser och försöker få kontakt med omvärlden. Det är brist på både möjligheter och samförstånd.
Vi betyder det för dig att Ordfront driver en kampanj för Bolotnajafångarna?
Jag sade förut i min presentation att det för oss är jätteviktigt att tystnaden inte ska erövra rummet. Tystnaden är en av våra främsta fiender. När vi möter tystnaden vittnar den om frustration. Folk kan inte göra något, de vet inte vad de kan göra. Så ett sådant här möte, i ett annat land, blir ett tillfälle att visa att folk att intresserade av att hjälpa. Och ett tillfälle där jag berätta hur man kan hjälpa till. Nu finns det verkligen möjlighet att påverka situationen kring Bolotnajafallet.
Har du märkt om saker som händer din man beror på påverkan utifrån som i sin tur påverkar situationen?
De domar som Bolotnajafångarna har fått blev kortare än vad åklagaren från början begärde. Det beror delvis på den stora informationskampanjen som pågick bortom Rysslands gränser. Därför är det hög prioritet att koordinationen mellan internationella organisationer, t.ex. Amnesty International, till och med kom på våra domstolssammanträden. När det tas upp i etablerade tidningar och nyhetskanaler i det mediala rummet, när kulturpersonligheter uttalar sitt stöd för Bolotnajakampanjen, blir det någorlunda garanti av själva kampanjens relevans.
Inom parentes får vi berätta att den stora ryska rockmusikern Andrej Makarevich som spelade i Stockholm förra veckan vägrade prata om politik i intervjun med oss men uttalade sitt stöd för Ordfronts Bolotnajakampanj.
En annan konferensdeltagare var Anna Dobrovolskaya från International Youth Human Rights Movement, Voronezh.
Hon påpekade bland annat behovet av att hitta nya metoder för människorättsarbetet i det allt hårdare rättsfältet när hjälpen utifrån kan göra att en organisation blir utfryst i Ryssland:
”Globalt finns det några metoder som vi kan jobba med nu. Det kan vara att övergången till gräsrotskommunikation med människor och kanske inte så högljudda aktioner i det offentliga rummet kan vara mycket mera effektiv. Folk är trötta på allt, de vill snarare ha ett normalt människoumgänge än några tidningsslogans, fast det är förstås olika saker”.
Alltså, folk vill se några konkreta steg vilket leder till att det bildas volontärrörelser?
”De utvecklas också, fast inte så starkt. Det är rätt många människor som kommer till både volontärarbete och människorättsarbete. Det är ju lockande för passionerade själar, de vill förändra allt och på en gång. Varje gång vi jobbar med ungdomar förklarar vi att människorättsarbete förutsätter ett jättetungt gräsrotsarbete. Vi berättar om arbetet med offren som kommer att gråta och klaga på hur dåligt allting är o.s.v. Och du som människorättsaktivist kommer inte enbart gråta om nätterna utan också skriva en massa papper efter att ha pratat med dem och samtidigt inse hur svårt är det att hjälpa folk. När det gäller välgörenhetsorganisationer och volontärorganisationer är situationen svår. Folk begår hjältedåd dagligen där eftersom situationen är så svår att förändra. Visst kan man samla in pengar och åka till ett barnhem och hjälpa till, men systematiska förändringar är svåra att åstadkomma med enbart välgörenhetshandlingar. Myndigheterna gör allt för att ett systematiskt människorättsarbete ska vara omöjligt. Allt detta förklaras genast som politiskt arbete trots att det inte bara är vår rättighet utan också vår plikt att försvara medborgaren och säga till staten var den är otillräcklig. Men tyvärr knuffas vi mer och mer in i den gråa zonen, det blir en hopblandning av mänskliga rättigheter och politik och det blir svårt att förklara för människor vad vi håller på med. Även våra klienter som kommer till vår mottagning säger direkt i dörren ”ni är ju utländska agenter”. Sedan säger de att de skickats till oss från den statliga mottagningen där man sade att det bara är ”ni aktivister” som kan hjälpa. Om vi blir vräkta från kontoret vet vi inte om folk kommer att hjälpa oss eller om de kommer att säga ”låt det gå, de är ju utländska agenter”, berättade den ryska människorättsaktivisten Anna Dobrovolskaya.
Anna Dobrovolskaya och konferensens andra deltagare menade också att det blir allt svårare att få något finansiellt stöd från utlandet. I samband med det vill vi säga några ord om Svenska Institutets avdelning som jobbar målmedvetet med rysk-svenska kreativa projekt. Svenska Institutet är en statlig organisation vars uppgift är att stärka och förbättra Sveriges image i världen, bl.a. i Ryssland.
Judith Black är chef för Svenska Institutets program Creative Force Östeuropa / Creative Force Ryssland och har hand om ekonomiskt stöd till konstnärlig rörelse i Östeuropa och Ryssland. Det var med finansiellt stöd från Svenska Institutet som Ordfront höll denna konferens i oktober.
”Vi stödjer de svenska organisationer som är beredda att samarbeta med liknande organisationer i de länder som omfattas av vårt program. Det måste vara projekt som direkt eller indirekt gynnar yttrandefrihet och demokrati, alltså progressiva projekt”, säger Judith Black.
Det här programmet, påpekar Judith Black, är till för projekt inom traditionell eller modern media, inom kultursfären i ordets breda mening. Två gånger om året tar SI emot ansökningar för liknande projekt.
Vilka summor kan det handla om?
Vi har två sätt att stödja. I ena fallet är det för projektets tidiga fas, det rör sig om relativt små summor, upp till hundra tusen kronor. Man kan också söka för större samarbetsprojekt, upp tre hundra tusen kronor per år och projektet kan fortsätta i max två år. Alltså max sex hundra tusen kronor för ett tvåårigt projekt”.
En av dem som fick stipendiet var föreningen Ordfront, vilket resulterade i konferensen nu i oktober.
”Ja, den här konferensen var oerhört betydelsefull eftersom den gav oss möjligheten att se direkt på situationen med civilsamhället i Ryssland”.
Judith Black frågade gästerna, människorättsaktivister och konstnärer från Ryssland, hur Svenska Institutet kan hjälpa dem.
”Under svåra politiska tider är våra program viktigare än nånsin. Och nu säger vissa att det kanske är dags att stänga Creative Force Ryssland? Allt är ju så svårt där! Då svarar vi – nej! Nu är det viktigare än nånsin! Vi inser mycket väl att i och med nyinstiftade ryska lagar om utländska agenter och oönskade organisationer,kan organisationer av det ryska civilsamhället bli försiktiga och tveka när det gäller samarbete med svenska partners. Vi ser också att de svenska organisationerna tänker på ett liknande sätt, de har samma tvekan.”
”Men som en kvinna från Ryssland nyligen sade mig”, fortsätter Judith Black, ”frågan med utländsk finansiering beror på varifrån medlen kommer. Hon påpekade att många föredrar att undvika finansiering från USA medan man fortfarande har respekt för Sverige. Och här ser vi potentialen av samarbete med just oss. I samband med det vill jag understryka att vi inte är en myndighet som finansierar projekt direkt. Alla pengar går genom oberoende svenska organisationer och den processen blandar vi inte oss eller reglerar”.
Maxim Lapitskij, Sveriges Radio