Vi var beredda men trodde aldrig det skulle hända

Ordfronts Anna Wigenmark har intervjuat Alice Ilmenska och Eugene Wolynsky om kriget i Ukraina.


– Jag har bara gråtit och gråtit, inte sovit, det är helt fruktansvärt.

Hemma i lägenheten i Danderyd följer Alice Ilmenska och sambon Eugene Wolynsky, båda med ursprung i Ukraina, utvecklingen i sitt andra hemland. I Ukraina finns fortfarande en hel del av Alice släktingar, Eugene har bara kvar en kusin i landet. Men många vänner. Nu spenderar de dag och natt för att följa utvecklingen via olika nyhetssidor men framförallt genom att prata med sina nära och kära.

– Jag har en kvinnlig släkting som bor på landet ungefär 150 kilometer söder om Kiev. Jag sa till henne, ta dig bara till gränsen så kommer vi och hämtar dig. Men hon kan inte – hon har gård med djur, hund och katt – hon kan inte bara lämna allt. Och även om hon skulle vilja, så går det inte – det finns ingenting, inga transporter, bussar, inget sätt att ta sig därifrån.

Alice berättar att en annan äldre kvinnlig släkting boende utanför Dnipro, nyligen opererats efter att ha brutit lårbenshalsen och är sängliggande hemma.

– Vi sa samma sak till henne och hennes familj – ta er därifrån, men det går ju förstås inte, hon kan inte resa och de andra kan inte lämna henne.

Strax innan vårt samtal har nyheterna rapporterat om andra dagens attacker, och om ryska bombningar av huvudstaden Kiev. Men också om utreseförbud för vuxna män mellan 18 och 60. Alice och Eugene menar att många helt frivilligt väljer att stanna – och att slåss. De vapen, 4000 kalashnikovs som delades ut till befolkningen i Kiev på torsdagen, försvann på bara ett par timmar, säger Eugene.

– Det enda Putin hittills åstadkommit är att ena folket, stärka landets moral, menar Alice.

Båda menar att Putin nog förväntade sig ett blixtkrig, ett snabbt övertagande av landet. Men ukrainarna har bjudit motstånd och de båda är märkbart imponerade över hur lilla Ukraina, med ett trots allt ganska svagt styre, lyckats stå emot jätten från öst.

– Om de klarar att hålla emot i tre dagar, då ser det ändå ljust ut, tror Eugene.

Kanske något förvånande tror de båda att Ukraina kommer att vinna.

– Om jag skulle slå vad om att Ukraina vinner mot Ryssland eller om att det interna motståndet i Ryssland kommer att tvinga bort Putin, då satsar jag pengarna på Ukraina, säger Eugene.  

Det handlar inte bara om stridsmoral och patriotism, utan om självkänslan, identiteten, förklarar de. Ukraina framstår just nu, med en påtaglig yttre fiende, som betydligt mer enat än Ryssland. Långt ifrån alla ryssar stödjer president Putin och mängder av ryssar har gått ut och demonstrerat mot kriget de senaste dagarna. Precis som så många andra gånger de senaste åren, slås folkets demonstrationer mot regimen ned hårt. Hundratals rapporteras ha gripits bara de senaste dagarna. Sedan några år finns lagar som kan ge fängelsestraff för deltagande i upprepade olagliga (dvs inte tillståndsgivna) demonstrationer och för att skrämma gemene man att ge sig ut på gatorna har regimen dömt påhittade ledare för demonstrationerna till hårda straff och utsatt dem för tortyr. Men trots alla massgripanden, tortyr, nedstängning av medier och av människorättsorganisationer, frihetsberövanden eller t.o.m mord på oppositionella, lagar som inskränker yttrandefriheten mm, så har Putin samtidigt ett stort stöd, framförallt hos den äldre befolkningen. Och där har även propagandan tagit fäste, tror Eugene och Alice.

– Putin har ju sagt att det pågår ett folkmord mot ryssar i Ukraina och att angreppet är menat att befria folket från nazister och krigsförbrytare, och många ryssar verkar tro på det.

På den andra sidan har kriget redan skapat sina hjärtskärande hjälteberättelser och Eugene och Alice berättar bland annat om de 13 unga gränssoldater placerade på Ormön i Svart havet vid Donaudeltat, som offrade sina liv för att försöka hindra ryska pansarkryssare att ta sig förbi. I flera timmar hejdade de kryssarna att ta sig fram – samtidigt som de visste att de inte skulle kunna stoppa dem helt.

– De var ju inte förberedda för sånt här, men de valde att offra sig istället för att tas till fånga och visas upp av ryssarna, tror de.

Båda känner sorg över utvecklingen. Innan kriget – som de påpekar startade 2014, inte 2022 – var ukrainare och ryssar som ”ett folk”, i alla fall nästan, berättar Alice. Gränserna var öppna, familjer levde och jobbade mellan länderna. Annekteringen av Krim och ockupationen av Luhansk och Donetsk, ändrade på det. Och trots att länderna varit i krig i åtta år, trodde inte Alice och Eugene, som frekvent rest till Ukraina de senaste åren, att Ryssland skulle gå till angreppskrig mot Ukraina på det sätt som nu skett.

– Aldrig. Alltså på något sätt var vi beredda på det. Men ändå trodde jag inte att det skulle ske, säger Alice.

När vi avslutar samtalet ska de båda åka in till stan för att ansluta sig till någon av alla de demonstrationer som pågår i Stockholm den här fredagen den 25 februari. Men det är inte helt självklart vilken banderoll de längre kan stå bakom. Exilukrainarnas som demonstrerar för stöd till landet, eller pacifisternas.. Visst är de båda emot krig – men till vilket pris?

– Ukraina behöver vapen och pengar – de behöver hjälp att stå emot Ryssland så att inte andra länder också drabbas av invasion, menar de och påpekar att EU inte får backa bara för pengarnas skull, som nu tycks ske.

– Solidaritet och ideologi får inte säljas ut på grund av business, säger Alice.

Anna Wigenmark

Eugene Wolynsky

Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du detta. 

Scroll to Top