Som om en förändring är möjlig. Del I: Det fanns en underlig känsla i luften. Folk i rörelse!

2022 gav föreningen Ordfront ut Leif Ericssons memoarer Som om en förändring är möjlig – Det tar så lång tid att bli människa. Men lika mycket som boken är en skildring av Leifs liv så är den också ett tidsdokument, en historiebeskrivning av Ordfronts mer än 50-åriga tillvaro. Den vill vi att fler ska få läsa. I sommar publicerar vi därför delar av boken här på Ordfronts hemsida. Vill du läsa hela boken finns den att köpa i bokhandeln eller via oss, klicka här!

Klicka på bilden för att komma till Ordfrontbutiken

Del 1: Ordfront föds, flyttar till Barnhult i Småland, klassas som samhällsfientlig och övervakas av säkerhetspolisen. 

Ordfront föds

Vi satt i köket i den etta som Annika och Christer Carlsson hade på Heimdalsgatan bakom Odenplan.  Det var Agneta och Johan Althoff, Annika och Christer, Christer Hellmark och jag. Det var hösten 1969. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, hur vi skulle gå vidare, bara att vi ville fortsätta att ge ut böcker och göra olika aktioner. Den skenvärld som de etablerade medierna invaggade oss i vägrade vi bli delaktiga i. Därför behövdes det nya medier. Den uppgift som vi då gav oss har vi aldrig övergivit.

Säkert måste vi ha ett nytt namn. ”U-aktionens redaktionsgrupp” var otympligt och skulle bli omöjligt när U-aktionen tynade bort.

”Gemen” eller ”Gemena ord” var några av namnförslagen som vi diskuterade. Gemen betyder både folklig och elak och det var så vi ville uppfattas. ”Frontord” är ett annat. Men vi stannade för Ordfront. Det var med ord vi skulle strida. Snart skulle det vimla av fronter.

Ordfront flyttade tillsammans med några andra aktionsgrupper till ännu en ruggig lokal, ett utrymt gammalt kasslerrökeri där Swedenborgsgatan slutade i ett brännässlesnår och ett plank ner mot Södra stationsområdet. I dessa utkylda stockholmslokaler på Swedenborgsgatan 14 inredde vi ett rum med en ganska modern stencilapparat, ett slags tryckpress – dåtidens kopiator.

På bild syns Christer Hellmark och Christer Carlsson

Idag vet allt färre vad en stencil är, men på den här tiden användes de flitigt för att mångfaldiga texter, inte minst av lärarna i skolan och av de politiska aktivistgrupper som växte som svampar ur jorden. ”Stencilförlag” var alternativa bokförlag som startades utan kapital där författare som Ulf Lundell och Bruno K Öijer gav ut sina första verk.  

Men gör-det-själv-andan och den kulturella radikalismen började tidigt påverka också den etablerade bokbranschen i Sverige. 1970-1971 var den stora förlagskrisens år, vilket framför allt drabbade Bonniers. Pessimismen om bokens och skönlitteraturens framtid var stor på sina håll och författarna tog saken i egna händer genom att starta det kooperativa Författarförlaget, där bland många andra Henning Mankell debuterade.

På vinden på Swedenborgsgatan hade vi på Ordfront inrättat vårt eget tryckeri där vi förutom stencilapparaten skaffat en ”bladare” som vi plockade ihop de stencilerade sidorna med och en liten handskärmaskin. Prylarna hade vi fått av Agneta Althoffs pappa som hade ett litet tryckeri i Vasastan. Ringde man dit kunde man få höra honom sjunga i telefonsvararen att tryckeriet var tillfälligt stängt för att han hade ett ärende till affären med den lilla gröna skylten.

Våra första böcker stencilerade vi på A4-papper. Omslagen till Regeringen och Cabora Bassa (pris 2 kronor), Angola, Mocambique, Guinea Bissau (2 kronor) och Glesbygd (2 kronor)trycktes hos Agnetas pappa. Sedan limmade vi fast omslagen på bokblocken efter att ha skurit isär dem från limmade staplar av bokblock. Till sist delade vi A4-blocken mitt itu – därav det ovanliga formatet på våra första böcker: liggande A5.

Det nätverk som skapades under sextio- och sjuttiotalen mellan unga radikala aktivister i organisationer som U-aktionen, Unga filosofer, Ordfront, Amnesty, Kommentar, FNL-grupperna var starkt. Vi vaknade upp samtidigt, såg samma orättvisor, fick samma erfarenhet av det etablerade samhällets arrogans, och övertygade oss om att vi kunde förändra världen. Vi skapade nätverk i samhället som organiserade demonstrationer, drev egna rörelser med egen kunskapsinsamling och nyhetsförmedling, med tidskrifter och bokförlag. Vi formade en alternativ offentlighet separat från den etablerade politiska offentligheten och medieoffentligheten som upprätthöll den skenvärld som vi tog avstånd från.

Den moraliska och politiska optimism och den tro på människan som Albert Luthuli hade gett mig som gymnasist frontalkolliderade med Sven Lindqvists påstående ”att ett vidgat världsmedvetande inte lägger grunden till en ny solidaritet utan väcker känslor av skräck och skuld som gynnar reaktionen”. Han skriver 1967 en framtidshistoria:

”Den kortvariga period då de demokratiska friheterna kunde användas till angrepp på det bestående samhället var redan förbi.”

Sven Lindqvists slutsats i Myten om Wu Tao-tzu:

”Vi har vant oss vid en standard. Vi har skapat en livsform som gör orättvisan permanent och ofrånkomlig. Är slutsatsen klar? Vi måste bli fattiga igen.”

Det jag läste hos Georg Borgström, Sven Lindqvist och Hans Palmstierna var verkligare än den verklighet som jag gick omkring i.

Vi ville nyskapa Sveriges demokratiska liv. I samhällets undervegetation lärde vi oss att överleva och hjälpligt skapa egna ekonomier, så att tusentals människor kunde försörja sig som författare, journalister, översättare, redaktörer, lektörer, layoutare, sättare, tryckare, fotografer, filmare etc. Denna ekonomiskt magra mylla gjorde det möjligt att vidmakthålla och utveckla engagemanget i decennier. Det blev en livsuppgift.

Ordfronts och andra småförlags utgivning skulle så småningom bli en livsnödvändighet för dagstidningarnas kultursidor. De stora bokförlagen övergav utgivningen av samhällslitteratur och släppte den till småförlagen, eftersom den inte ansågs tillräckligt lönsam. Våra nätverk har utsatts för stora påfrestningar och mött mycket motstånd under decennierna men varit tålmodiga, envisa och livskraftiga.

Samtidigt som Ordfront bildades valdes Olof Palme i oktober 1969 till partiordförande för Socialdemokraterna och därmed till statsminister. Han och vi valde politiken, men olika politik och olika sätt att arbeta politiskt.

Barnhult

Barnhult

Ordfronts uppgift var uppenbarad tyckte vi. Vi hade tagit initiativ till den stora stöddemonstrationen i Stockholm för gruvarbetarna och våra två stencilapparater hade spottat ut flygblad. Vår uppgift var att trycka och ge ut skrifter åt folket! Idealistiskt och naivt och på fullaste allvar.

När vi tagit oss det stolta och uppfordrande namnet Ordfront och bestämt oss för att vi skulle ge ut böcker måste vi också kunna få dem tryckta.

Hos Axel Danielsson, den socialistiska agitator som bildade socialdemokratiska partiet, hittade vi formuleringen ”utan tryckpress, ingen tryckfrihet”. Det tog vi till oss och bestämde oss för att vi skulle skaffa oss ett eget tryckeri. Hade vi bara det var vi fria att skriva och ge ut vad vi ville. Ingen rådde då över oss.

Vi hade inga pengar, vi hade inte råd att hyra någon lokal i Stockholm och köttrökeriet var outhärdligt kallt. Clas Tollin hade en släkting i Vislanda i Småland som var fastighetsmäklare och som tipsade oss om ett hus som vi kunde komma över billigt. Utan att ha sett huset och utan att ha skrivit kontrakt bestämde vi oss vid årsskiftet 1969/70 för att flytta dit. Annika Carlsson, Johan Althoff och jag lyfte som farväl till universitetet ett sista extra studielån på 8 000 kronor vardera vilket räckte till kontantinsatsen och så köpte vi obesett huset som stått obebott några år nere i Småland. För 25 000 kronor fick vi en gård på 2 tunnland, ett boningshus och två lador.

Den 21 februari 1970, två veckor efter gruvarbetardemonstrationen i Stockholm, for vi söderut mot Småland: Annika och Christer Carlsson, Agneta och Johan Althoff i en Morris Minor, Christer Hellmark och jag i en Ford Taunus minibuss. Vintern 1970 var mycket kall och snörik och slog köldrekord med temperaturer nedåt minus 40 grader i Mellansverige. Så kallt att det blev elransonering.

Vi bilade mot vår framtid, nu hade vi den i våra egna händer. Det var skönt att ha lämnat universitetet. Vi kände oss som rymlingar. Kapabla att reda oss på egen hand hade vi befriat oss själva. Vi fnittrade av verksamhetsiver. Snart skulle inget hindra oss längre. Det var soligt och allt högre drivor ju djupare in vi kom på Smålandsvägarna. Bilen var varm och dragig och överlastad, det drog kallt om fötterna, min slitna röda Mahjongkostym var ingen lämplig vinterklädsel, vi rökte alla, rullade cigaretter och plockade tobaksflarn från tungan. Fram på eftermiddagen började den låga solen kasta lila skuggor över snövallarna och spänningen och skratten steg. Mot slutet av dagen kom vi till Vislanda. Då hade det redan mörknat. Men vad gjorde det. Vi hade hela livet på oss.

På stora vägen från Växjö mot Älmhult någon kilometer före Eneryda, precis innan vägen breddas för att flygplan ska kunna landa i krigstid, fanns en liten avtagsväg till höger upp mot Barnhult. Vi kom fram när det var nattsvart. I strålkastarljuset från bilen såg vi en smal väg med höga snövallar som ledde fram till en liten bondgård där vägen delade sig. Hundra meter bakom bondgården låg vårt hus. Två gårdar bredvid varandra som Norrgården och Sörgården i Bullerbyn. Ett småjordbruk som fortfarande drevs och en övergiven gård med en stor och en liten ladugård som var vår.

Vi kom inte längre än tjugo meter på vägen upp mot vårt hus innan vi körde fast i snön med vår tungt lastade Taunus som sakta gled ner i diket.

När vi stod där och slirade och försökte knuffa på bilen hördes ett puttrande i mörkret och Jon, bonden på Barnhult, kom på sin gamla Fergusontraktor. Han hälsade lite tystlåtet, blygt eller klurigt, hoppade av traktorn och gjorde en gest med handen mot den och sa till oss: ”Prova den här, det kan hjälpa.” Utan att instruera oss stadsbarn gick han tillbaka till sitt hus och lämnade kvar den morrande traktorn. Det är möjligt att någon av oss hade suttit på en traktor tidigare, själv hade jag aldrig gjort det. Det förtroende Jon visade oss var det bästa välkomnande vi kunde ha fått. Vi vågade oss upp på traktorn och drog upp vår bil.

Taunusen som gled ner i diket

Det var smällkallt så snön knarrade högt när vi flyttade in. I mitt rum, en glasveranda över farstun, vaknade olika flygfän när vi började elda. Vårt hus tinade upp. Små flugor, getingar och fjärilar som trodde att det blivit sommar fyllde rummet.

I Sörgården bodde Jon och Irma med fosterbarnet lilla Marie som var i femårsåldern och som från att ha saknat lekkamrater plötsligt fick en hel nöjespark som lekstuga. Hon var uppe hos oss och lekte med Johans och Agnetas newfoundlandshundar Brunte och Malla, stora som björnar, var med när vi åt och när vi bakade bullar, och tittade på när vi arbetade.

Vår arbetsiver blommade upp i Barnhult. Först inredde vi tre rum på bottenvåningen; ett mörkrum, ett litet tryckeri, och ett rum där vi samlade ihop de tryckta sidorna och limmade ihop buntarna och där vi hade kontor.

Överallt pågick arbete, på golvet, på matbordet, på skrivborden, med tryckpressen. Ett improviserat arbete. Det fanns alltid uppgifter att ta tag i. Att hämta papper, att sortera bort feltryckta ark, att blada ihop tryckta papper, att limma, att packa, att reparera huset, att köra efter stockar från skogen, att såga och hugga ved. Och, inte minst, att laga mat.

Barnhult kom till oss i det ögonblick då vi behövde det som mest. Vi ville något stort. Nu hade vi en uppgift. Vi ville inte leva instängda i privata familjeliv. Vi ville använda de kunskaper och insikter om världen som vi samlat på oss. Vi kände ett ansvar både mot hela världen och mot våra föräldrar som gjort det möjligt för oss att studera.

Vi var fyllda av en jublande frihetskänsla. På Barnhult skapade vi vår egen kibbutz, ett befriat område, en glänta i skogen, en plats som vi själva röjde. Här kunde vi bygga vår framtid. I ett slag hade vi befriat oss från karriärtvång och inträtt i en självvald fattigdom.

Vi sökte oss ut i samhällets marginal, undan de stora deformerande samhällskrafterna, undan karriärtryck och inkomsttryck. Vi valde att vara outsiders, valde låga inkomster. Vi valde att inte attraheras av makten. Vi valde att i stället stå utanför den. Vi smakade på friheten i några år. Dessa år i marginalen skulle prägla oss för livet.

Vi hade många förebilder som vi omedvetet styrdes av. Henry David Thoreau hade sökt sig ut i naturen för att kunna forma sitt liv på egna villkor. På samma sätt hade vi sökt oss en fristad för att kunna välja hur våra liv skulle bli.

Tjugo år senare skulle jag tillsammans med Björn Eklund upptäcka författaren Vilhelm Ekelund och i ett glädjerus gjorde vi ett temanummer om honom i Ordfront magasin. Vilhelm Ekelunds aforismer fick mig att tänka på Barnhult: ”Att leva är att hugga sig en fri plats ut i en skog som växer igen om dig, så snart du icke är på din vakt. En människa, en nybyggare i urskogen”, ”Liv är ju i grunden aldrig annat än nybyggarliv”, ”Den hemliga passion som heter framtid”. På Barnhult hade vi lyckats undkomma ”civilisationsförgiftningen” och ”varuskådespelet”.

Våren 1970 utarbetade Stockholms Stadsmuseum ett studiematerial om 1600-talet med lärar- och elevhäften på ett hundratal sidor illustrerade med en mängd fotografier. I maj 1970 skrev vi kontrakt med Bo Lagercrantz på museet om att vi skulle trycka 1 000 exemplar för 13 000 kronor varav 3 000 kronor i förskott. Trettontusen kronor motsvarar ungefär hundra tusen kronor i dagens penningvärde! Det blev vår startplåt i Barnhult. Sven Stolpe skrev att studiematerialet var pedagogiskt lysande och sakligt förträffligt och att den kritiker i Svenska Dagbladet som kallat boken ”Stadsmuseets lilla röda” var en knarrig gammal dassräv. Vi tryckte Stadsmuseets studiematerial, och plockade ihop alla sidorna för hand. För att få in pengar tryckte vi också flygblad och affischer åt olika vänstergrupper.

Till sommaren 1970 hade vi tjänat ihop tillräckligt för att köpa en billig men modernare tjeckisk offsetpress av märket Romayor som hade kugghjul av bakelit och tryckte A3-ark. När pressen hade lastats av från lastbilen skulle den uppför trappan till glasverandan, genom hallen och kontoret till bakre rummet där vi hade tryckeriet. Jon kom till vår hjälp. Med några störar som han förde in under pressen och använde som hävstänger fick han den att dansa uppför trapporna och genom rummen. Tryckpressen kom på plats tack vare uråldrig bondeerfarenhet av hur tunga stenblock flyttas.

Kanske hade Jon och Irma suttit i köket och tittat ut genom köksfönstret upp mot den mörka övergivna granngården, skämts lite över att grannbonden inte hade orkat mocka ur ladugården de sista åren, och längtat efter att det skulle lysa häruppe igen. Nu lyste det nätterna igenom, de hade på nytt fått skratt och prat och buller till grannar. Jag tror att Jon och Irma och lilla Marie var glada över att vi av en slump hade trillat ner till dem från rymden.

Vi arbetade oerhört mycket. Den arbetsstilen tror jag är ett skäl till att Ordfront har överlevt. Vi uppmuntrade folk att komma till Barnhult. I en annons i tidskriften Kommentar nr 7/70 fanns en teckning på Barnhult med en pratbubbla: ”Till kamp mot monopolkapitalet!” Och en inbjudan: ”Kom till Barnhult så visar vi dig hur man sköter maskinerna. Sedan kan du trycka böcker och bulletiner själv.”

Människor kom resande till oss hela tiden. Det var som om en budkavel hade gått att i skogen utanför Älmhult händer det något. Där var man välkommen att hjälpa till att göra en insats. Där hände något nytt. Och det gjorde det. Barnhult låg inte långt från där Ingvar Kamprad öppnade sitt möbelvaruhus i slutet på femtiotalet och på sjuttiotalet började sälja de Billy-bokhyllor som finns i nästan varje svenskt hem. Om Ikeas uppgift var att möblera hemmen var vår uppgift att fylla bokhyllorna och upplysa hemmen om vad som händer i världen.

Samhällets fiender

Flera av våra föräldrar gjorde riktiga dagsverken för att hjälpa oss eller gav oss prylar vi behövde. Agneta Althoffs pappa som hade ett litet tryckeri i Vasastan i Stockholm lärde oss grunderna i offsettryckning och gav oss tryckeriprylar som han skrotat. Ingegärd Waaranperäs pappa som var svetsare på Kockums varv i Malmö göt golvet i lilla ladan som skulle bli vårt nya tryckeri. Min pappa assisterade med bokföringen som vi ibland skickade med Stockholmståget i en kartong som han hämtade upp på Centralen – en metod att distribuera flygblad och affischer över landet som FNL-grupperna hade uppfunnit och som fungerade i flera år, innan konduktörerna upptäckte att SJ gratis ombesörjde distribution av samhällskritik.

Det var inte något föräldrauppror vi ägnade oss åt, vi var som sossarnas barn som tog budskapet om jämlikhet på allvar.

Men knappt hade vi hunnit värma upp huset i Barnhult förrän Säpos sektion i Växjö satte igång med övervakning av oss. De följande sex månaderna upprättade de en lista över alla personer och organisationer som vi hade kontakt med.

Visste Jon och Irma? Kan en så liten bygd hålla det hemligt? Hade postmästaren några sammansvurna? Sin fru? Såg de oss som ”samhällsfiender”?

Visste den trevlige lantbrevbäraren som vi satt och småpratade med i vårt kök? Var det han som rapporterade till Säpo? Var han en av de sammansvurna?

Postmästaren i lilla Eneryda samarbetade med Säpo och granskade och registrerade all vår post, postpersonalen i Eneryda skrev av namn och adresser på allt som skickades till och från oss. Vi sex som bodde där betecknades som ”samhällsfientliga” och ”samhällsomstörtande” i Säpos register. I en anteckning i december 1972 hos Säpo i Växjö står om Ordfront att ”firmatecknarna har klart deklarerat sin samhällsfientliga inställning”. Säpo slog också fast att ”Ordfront bildats, icke för att driva vanlig affärsmässig förlagsrörelse, utan fastmera vara ett instrument för samhällsomstörtande verksamhet”.[1]

Detta fick jag reda på efter trettio år när jag läste rapporten från Säkerhetstjänstkommissionen Hotet från vänster som kom 2002. Att staten stämplade mig som samhällets fiende skakade mig inte. Men det fördjupade min syn på staten sedan militären hade förföljt mig för att jag kritiserade USA:s krig.

Tänk om Säpo hade passat på att komma till Barnhult en dag när vi inte var hemma, om säkerhetspoliserna hade knackat på hos Jon och Irma och förklarat att vi som bodde i huset bredvid var samhällsfiender och sagt att vi var övervakade, att de skuggade oss, att de skulle undersöka våra sopor, och bett Jon och Irma att rapportera när vi gjorde mystiska saker. Hur skulle Jon och Irma ha reagerat? Vad hade Jon sagt? Jag kan inte föreställa mig att de skulle ha samarbetat med Säpo, istället ser jag framför mig hur Jons ansikte får bistra rynkor och att han säger att de inte har något otalt med sina grannar och ber säkerhetspoliserna försvinna och gräva i sina egna sopor istället.

Tre år efter att Ordfront flyttat till Barnhult och Säpo läste vår korrespondens avslöjades IB-affären våren 1973: Socialdemokraterna hade i åratal spionerat på vänsterradikaler och infiltrerat den svenska vänstern och slagit ihop sin organisation med den hemliga statliga militära underrättelseverksamheten. Den 22 oktober greps journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou, de dömdes till fängelse för spioneri. Statsminister Olof Palme reagerade reflexmässigt med att försvara statsnyttan och förnekade att vänstern har infiltrerats och övervakats och slungade ur sig om Bratt och Guillou att ”dessa extremister bär diktaturen i sitt hjärta”.[2]

Vilka var våra ”meriter” som ”samhällets fiender” när vi flyttade in i Barnhult och som gjorde det nödvändigt att övervaka oss? Vi hade blivit kallade anarkosyndikalister av Hjalmar Mehr för att vi var emot rivningsraseriet i Stockholm. Anklagats av Kjell-Olof Feldt för att vilja göra revolution för att vi var emot utarmningen av glesbygden och flyttlasspolitiken. Organiserat en stöddemonstration för gruvarbetarna i Malmfälten. Vi kallade oss för ett socialistiskt förlag. Vi hade gett ut tre böcker. Vi tryckte affischer och bulletiner från strejkande arbetare i Ådalen och Halland. Vi tryckte affischer och flygblad mot Vietnamkriget.

Säpo/IB såg oss som samhällsfiender på grund av våra kontakter med gruvarbetarna under strejken och för att vi kritiserade USA. IB hade folk som spionerade på gruvkonflikten uppe i Malmfälten.[3] Försvarsministern och statsministern måste ha känt till dessa olagliga handlingar och åtminstone Olof Palme höll sig informerad i detalj. Olof Palme hade utsett Birger Elmér till chef för IB som han kände sedan över två decennier och umgicks privat med.

Säpo och IB använde betalda infiltratörer som fotograferade av inbetalningstalongerna från dem som skickat in pengar till FNL för att registrera dem i Säpos omfattande register över suspekta vänsterelement.[4] En av mina långfärdsskridskokompisar berättade att han som ung varit med i Folkpartiets ungdomsförbund och aktiv i FNL-gruppen i Göteborg. Han hade blivit chockad när han hade fått klart för sig att en spion, Gunnar Ekberg, från IB hade varit aktiv tillsammans med dem och kartlagt och rapporterat om verksamheten. Det hade rubbat hans syn på samhället för livet.

Den socialdemokratiska regeringen med Olof Palme som statsminister försvarade denna olagliga övervakning och infiltration. Säpo/IB:s övervakningskultur var omfattande och paranoid. Organisationer som Stoppa Rasismen, Folkkampanjen mot kärnkraft, Nej till EEC, Jordens Vänner, Fältbiologerna, Isolera Sydafrika-kommittén, Kommittén för Polen-Solidaritet, Emmaus och Grupp 8 drabbades av Säpos övervakningsnit. Säpo gjorde inbrott, tömde sopsäckar vid sommarläger, buggade kongresser, gjorde fotoalbum över deltagare i demonstrationer[5] och övervakade Tage Danielsson som ansågs vara alltför radikal.

Olof Palme från 1970
Foto: Wikimedia

Miljöförbundet, Jordens vänner och Fältbiologerna utarbetade miljörörelsens alternativa energiplan, Malte 1990, på uppdrag av regeringens Energikommission. Planen argumenterade för att det var möjligt att upprätthålla levnadsstandarden och industriproduktionen i en framtid där kärnkraften stoppades, oljeimporten halverades och älvarna förblev orörda. Rapporten oroade Säpo så djupt att man slog larm om att revolutionärer infiltrerat regeringskansliet.[6]

När jag inte skrattat åt Säpo och IB har jag känt mig beklämd över att Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson spionerat på oss – och på en halv miljon svenskar! Socialdemokratin var besatt av övervakning och paniskt förskräckt för ungdomlig radikalism.

Hade SAP deformerats av det gamla odemokratiska samhället som i hög grad var intakt när Socialdemokraterna kom till makten? Hade SAP infekterats av mörka stråk, odemokratiska spöken i samhället? Eller är det gamla strider som SAP varit med om som gjort partiet fientligt till all annan radikalism än den man själv kan kontrollera? Så som kommunister är misstänksamma mot socialdemokrater?

Steget från misstänksamhet och konspirationstänkande till statlig politisk övervakning går över en avgrund och för det krävs makt och brutalitet och att en odemokratisk strömning hålls vid liv inom socialdemokratin.

I ett offentligt samtal om IB-affären mellan Sven Lindqvist och Olof Palme som Gunnar Fredriksson fick till stånd försvarade sig Palme med att det var socialdemokrater och liberaler som försvarade den parlamentariska demokratin mot reaktionärer och kommunister och att åsiktsregisteringen föddes i denna kamp. Men den hade fortsatt för länge enligt Palme, den borde ha avbrutits.[7] Den obesvarade frågan är: Varför avbröts den inte? Vilka mörka krafter var så starka att Palme inte kunde bryta med åsiktsregistreringen?

När Socialdemokraterna skapade sitt övervakningssamhälle – eller övertog det gamla konservativa samhällets reflex att övervaka samhällskritiker – förstod de inte att de offrade förtroendet från generationer av radikal ungdom?

Säpos övervakning har inte lett till ett enda åtal. Säpo betecknade Ordfront som ”samhällsomstörtande” när det i själva verket var vi som var ”samhällsupprättare” medan Säpo – och dess uppdragsgivare regering och SAP – hade undergrävt förtroendet för demokratin. Rapporten om Säkerhetstjänstens övervakning fick mig att känna mig lycklig och stolt över att Ordfront lyckats behålla åsiktsrikedomen och fortsatt vara besatt av tron på demokrati och mänskliga rättigheter i över fem decennier.

Säpo/IB skapar en förvriden fantasivärld som radikaler kan få för sig att de ska befolka. Radikaler riskerar att bli bergtagna av Säpos hotbilder. Men Ordfront vek inte in i Säpos skuggvärld. Staten led av förföljelsemani och delar av vänstern övertog detta drag från staten genom att bli besatt av hoten, övervakningen etc. Säpos antidemokratism och ytterlighetsvänsterns antiparlamentarism är spegelbilder av varandra.’

Vi trodde att det var möjligt att förstå hur det här samhället fungerar. Och att en förändring var möjlig. Hur förutser man konsekvenserna av små skeenden som decennier senare blir till krokväxta eller levande döda människor eller förödande samhällskonflikter? Hur kan man bryta en sådan utveckling? Hur undviker man att muras in i dessa gamla samhällsvalv, att inte bli en stenstod?

Jag minns inte att jag någonsin funderade på eller bekymrade mig om att vara övervakad. Ordfront var idyll och allvar på en gång. Våra föräldrar hjälpte oss medan Säpo/IB stämplade oss som ”samhällsfiender” och ”samhällsomstörtare”.


[1] Magnus Hjort: Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002, Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, SOU:2002:91, s 88.

[2] Henrik Berggren: Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme. 2010. s. 478.

[3] Peter Bratt: Med rent uppsåt, 2007, s 132.

[4] Ibid, s 159.

[5] Magnus Hjort: Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002, Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, SOU:2002:91, s. 258 ff.

[6] Ibid, s 224.

[7] Samtal med Gunnar Fredriksson.

Ordfronts sommarläsning
Ur Leif Ericsson (2022): ”Som om en förändring är möjlig”

Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du detta. 

Rulla till toppen