DN Kultur 15/3 2023
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ingreppen i tryck- , yttrande- och föreningsfriheten som i flygande fläng och nästan utan folkliga protester trumfas igenom är oroande. Nu står vi här, med en lagstiftning som millimeter för djävulsk millimeter glider utför ett sluttande plan, skriver Dan Jönsson.
En mig närstående person som utbildar sig till journalist berättade nyligen att de på skolan haft besök av Myndigheten för psykologiskt försvar. I samtalet om ”utländska påverkansoperationer” och liknande kom fallet med den hängda Erdogandockan upp till diskussion. Ett bra exempel, enligt föreläsaren, på en olämplig aktion som indirekt spelar fientliga intressen i händerna.
Händelsen skulle i sig själv kunna avfärdas som anekdotisk – även om det nog får ses som anmärkningsvärt att elever på en svensk journalistutbildning 2023 avråds av en statlig myndighetsperson från överdrivet bruk av yttrandefriheten. Kanske hade denna talesperson mest en dålig dag på jobbet, vad vet jag.
Men saken är ju den att vår lilla incident är långt ifrån en isolerad bagatell. Det inträffar bara någon månad efter att den lugubra lagen om utlandsspioneri vinner laga kraft, i stort sett samtidigt som regeringen tar offentligt avstånd från just samma uttryck för den svenska yttrandefriheten. Därtill bara veckor innan polismyndigheten hittar ett juridiskt tvivelaktigt kryphål för att förbjuda koranbränning, och landets statsminister prompt försäkrar att han tänker köra över lagrådets invändningar mot en lag som allvarligt inskränker föreningsfriheten.
Jag vill inte låta konspiratorisk. Men det går sannerligen undan nu.
Och vi kan knappast längre blunda för vad som alltmer börjar likna trådar i ett större mönster. De ingrepp i tryckfriheten, yttrandefriheten och föreningsfriheten som nu i flygande fläng och nästan utan protester trumfas igenom från politiskt håll är den lokala ketchupeffekten i en process som på statsvetarspråk brukar kallas ”democratic backsliding” – ”demokratiskt bakåtglid”, kanske.
I svensk debatt har den förknippats med länder som Ungern, Polen och Ryssland, där autokratiska politiker stegvis tagit kontroll över kultur, domstolar och medier. Men bakåtglidet har i själva verket blivit allt tydligare också i Västeuropa och USA, särskilt under pandemin när många länder införde drastiska begränsningar i demonstrations- och mötesfriheten. Flyktingkrisens ”tillfälliga” gränskontroller hör även de till samma bild.
Jag skulle vilja leva i ett land där journaliststudenter slipper höra från en statlig myndighet att de ska vara försiktiga med vad de skriver
När de antidemokratiska lagändringarna nu kopplas till regeringens patetiska försök att blidka det turkiska styret inför Natointrädet, är det inte direkt fel, men ändå att göra det lite för enkelt för sig. De juridiska åtstramningarna är, liksom den svenska Natoanslutningen, processer som pågått mycket längre än så.
Var det hela började är svårt att säga – det rör sig som sagt om ett ”glidande” förlopp – men troligen ska vi tillbaka till det så kallade kriget mot terrorismen, mer konkret kanske till debatten om FRA-lagen 2008. Som Edward Snowden senare kunde avslöja var det en lag utarbetad tillsammans med USA som en förlängning av den amerikanska Fisa Amendment Act, där internet på allvar öppnades för övervakning.
Sverige har sedan dess blivit en av USA:s närmaste samarbetspartners vad gäller nätövervakning, och den nya lagen om ”utlandsspioneri”, som alltså gör det straffbart att publicera material som kan äventyra landets relation till främmande makt, är en direkt följd av detta engagemang. Initiativet till den togs av regeringen Reinfeldt redan 2010, på förekommen anledning sedan Assange ”hotat” göra Sverige, med dess föredömliga yttrandefrihetslagar, till bas för Wikileaks.
Så fick det förstås inte bli.
Nu står vi här, med en lagstiftning som millimeter för djävulsk millimeter glider utför det sluttande planet. Värst av allt, det sker i stort sett utan debatt. Man brukar lite högbröstat säga att demokratin måste försvaras varje dag, men jag ser ytterst lite av den insikten just nu.
Jag skulle vilja leva i ett land där journaliststudenter slipper höra från en statlig myndighet att de ska vara försiktiga med vad de skriver. Jag vill se folk på gatorna, som 2008. Jag vill se Journalistförbundet, jag vill se Akademien och Svenska Pen göra sitt jobb, och sätta klackarna i backen. För den kan visa sig vara både halare och brantare än någon anar.