”Från IB-haveri till utlandsspioneri” var rubriken på ett seminarium som ägde rum den 11 mars i JMK:s (Stockholms universitets enhet för journalistik, medier och kommunikation) lokaler. Programmet innehöll anföranden av IB-avslöjaren Jan Guillou, Ingemar Folke från Nätverket mot utlandsspioneri och juristen Tove Carlén, Journalistförbundet. I det avslutande panelsamtalet deltog, förutom Guillou, Malin Danielsson, (L) ledamot i KU, Jessica Wetterling, (V) ledamot i KU, Axel Björklund, Uppdrag granskning, , Amanda Sokolnicki, politisk redaktör DN och Siri Hill, Reportrar utan gränser. Kerstin Almegård, ordförande i Svenska PEN var moderator.
JMK:s aula som rymmer omkring 150 personer var full redan 10 minuter före seminariets början, varför flera personer som hade velat lyssna tyvärr inte kunde beredas plats.
En inspelning av vad som sades finns att tillgå på Journalistförbundets podcast.
Guillous anförande rörde IB-avslöjandets bakgrund.
Ingemar Folke redogjorde för hur meddelarskyddet efter IB-affären successivt förstärktes ända fram till dess att bestämmelserna om utlandsspioneri beslöts 2022.
Tove Carlén redogjorde för bestämmelserna om utlandsspioneri m.m. och hur dessa påverkar förutsättningarna för meddelarskydd och publicering.
Här nedan finns Ingemar Folkes anförande.
LAGSTIFTNINGEN OM MEDDELARSKYDD EFTER IB-AFFÄRENS RÄTTSLIGA EFTERSPEL
För dem som inte känner mig kan jag berätta att jag är jurist. Vid tiden för IB-affären var jag aktiv i föreningen FiB-juristerna. Vi lämnade enklare juridisk rådgivning på kvällarna i Haga skola, där Folket i Bild/Kulturfronts redaktion också satt. Senare blev jag advokat. Jag kom att syssla en del med ärenden om yttrandefrihet och tryckfrihet. Pensionär sedan 10 år. Frågan om utlandsspioneri och annat som handlar om yttrandefrihet har jag bevakat i mina krönikor i FiB/K sedan 2013. Nu är jag aktiv i Nätverket mot s.k. utlandsspioneri m.m.
Jan Guillou och Peter Bratt var ju inte utgivare av Folket i Bild/Kulturfront. Trots det kunde de dömas i ett vanligt brottmål, utan jury. Det beror på en bestämmelse som då fanns i tryckfrihetsförordningen (TF) 7 kap. 3 § andra stycket. De centrala orden är: ”Om någon genom att lämna meddelande till annan förövar……… spioneri …….. må, ehuru meddelandet skett för offentliggörande i tryckt skrift, gärningen åtalas och ansvar därför ådömas enligt vad därom är stadgat”.
Bestämmelsen har en mycket anmärkningsvärd tillkomsthistoria, som man kan läsa om i min artikel i Journalisten.se: ”Utlandsspionerilagen ett allvarligt kliv bakåt för tryckfriheten” – Journalisten Motsvarande bestämmelse finns numera i TF 7:22.
IB-affären och framför allt dess rättsliga efterspel utgör en vattendelare i Sveriges politiska liv efter andra världskriget. Så ter sig saken i alla fall för oss som var med när det hände. Polisen stövlar in på en tidningsredaktion och tar med sig lådvis med material som tas i beslag. Journalister som gjorde sitt jobb och avslöjade olagligheter i statens allra innersta grips av polisen. Det här var chockartat för hela det publika Sverige. Vad som skett bekräftade för många av oss att vi över oss hade en stat som inte ville oss väl.
Den 4 januari 1974 meddelar Stockholms tingsrätt domen i IB-målet. Samma dag meddelar regeringen fyra utredningsdirektiv, vilka alla är föranledda av IB-affären och dess rättsliga efterspel.
Det låg i tiden att Tage Danielsson skaldade:
§ 1.
Tre år är lagom för IB-utredning.
Skallet mot hemligförsvarets ledning
Bör då ha hunnit bli lagom ljumt.
Då kan man yttra sig lagom dumt.
– – –
§ 3.
Ett år är lagom att sitta på kåken
För journalister som orsakar bråken.
Ordet spion fastnar lagom i minnet.
Då håller andra sig lagom i skinnet.
§ 4.
Noll år är lagom som straff för berörda
Ämbetspersoner som artigt blir hörda.
Ansvar krävs ut, efter lagom kontroll,
Nedåt, men aldrig åt motsatt håll.
§ 5.
Överstepräster i maktens tempel
Stämplar varandra med hemligstämpel,
Släpper sen, bakvägen, fram i ljuset
Lagoma korvar från hemlighuset.
IB-affären och dess efterspel hade skapat en explosion av misstro mot etablissemanget och mot dess lagförslag. Misstron var så stor att t.o.m. bra förslag som framfördes under åren därefter möttes med omotiverad skepsis. Det var när denna misstro klingade av, som det blev möjligt för regeringen och riksdagen att genomföra lagstiftningen om utlandsspioneri m.m. Men där är vi inte än. Tillbaka till 1970-talet.
Efter ett par år resulterar direktiven i olika lagförslag som ett par år senare börjar sätta spår i TF och brottsbalken och andra lagar. Reformarbetet fortsätter en bra bit in på det nya millenniet. Det handlar framför allt om att stärka meddelarens/visselblåsarens ställning.
Förbudet mot att efterforska meddelare inom den offentliga sektorn kodifierades 1978. Det betyder att den som exempelvis är chef inom statlig eller kommunal förvaltning inte får forska efter vem i hela friden som har gått till pressen med intern information från myndigheten. 2010 kompletterades förbudet med ett straffsanktionerat förbud mot att utsätta meddelaren för repressalier, såsom uppsägning och disciplinpåföljd.
Mediepersonalens, all personal, även tillfälligt anlitade frilansare, tystnadsplikt förstärktes. Undantagen i deras tystnadsplikt preciserades. I flera situationer krävs att domstol i ett särskilt beslut ska lösa någon från tystnadsplikten. Annars får inte någon i personalen röja källan till en uppgift.
Den förstärkta tystnadsplikten för mediepersonalen fick motsvarigheter när det gäller att ta handlingar på en redaktion till exempel i beslag. Får personalen inte höras som vittne, så får en handling eller för den delen ett elektroniskt dokument inte tas i beslag.
Så småningom – i början av 2000-talet – införs ett offentligt ombud som ska bevaka integritetsskyddet då en åklagare begär att få använda telefonavlyssning eller något annat hemligt tvångsmedel.
Anskaffaren av uppgifter för publicering fick i princip samma skydd som meddelaren 1978.
Åtal mot meddelare och anskaffare ska efter ändringarna, som trädde i kraft 1978, prövas av jury. Det är en viktig förstärkning av meddelarskyddet. Hade Bratt och Guillou haft tillgång till juryprövning, skulle nog rättegången ha ändrat karaktär rätt väsentligt.
Utanför grundlagarna har också införts meddelarskydd i viss utsträckning. Delar av det meddelarskydd som gäller för anställda inom stat och kommun införs 2006 för anställda inom statliga och kommunala bolag och vissa andra organ, t.ex. Handelshögskolan. 2017 också för anställda inom privata verksamheter för vård, skola och omsorg, som finansieras med skattemedel, typ Academedia och Attendo.
Innan lagstiftningen om utlandsspioneri och motsvarande grov obehörig befattning med hemlig uppgift 2022 satte slutpunkten för gullandet med meddelaren/uppgiftslämnaren, så hade vi efter mönster från EU till och med fått en visselblåsarlag 2021. Den saknar intresse för den som vill avslöja hemliga säkerhetstjänster till exempel.
Hur gick det då med den lucka i meddelarskyddet som drabbade Peter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isacson? Den lämnades i stort sett intakt. IB-avslöjarna dömdes ju för spioneri, som vi sett. De hade inte för avsikt att hjälpa någon främmande makt. Men som spioneribestämmelsen i brottsbalken då såg ut, så kunde även den som saknade den avsikten dömas för spioneri. Det räckte att han eller hon insåg att avslöjandet kunde vara till nytta för den främmande makten.
Spioneriparagrafen ändrades 1978. Hädanefter krävs att gärningsmannen har handlat i direkt syfte att ”gå främmande makt tillhanda”. Samtidigt infördes en ny brottsbeteckning, grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Den kriminaliserar detsamma som spioneribestämmelsen, men här ställs inte något krav på att gärningsmannen har handlat med avsikt att hjälpa främmande makt.
Och den här nya brottsbeteckningen, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, fördes samtidigt in i TF bland de brott mot rikets säkerhet som tar bort meddelarskyddet.
Det här kan få dramatiska effekter: Efterforskningsförbudet gäller inte nu. Mediepersonalens tystnadsplikt bortfaller så snart en uppgiftslämnare gör sig skyldig till grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Det behövs inte något domstolsbeslut för att lösa journalisten från hans tystnadsplikt. Tvärtom, journalisten blir skyldig att anmäla sin egen uppgiftslämnare till polisen. Annars kan journalisten straffas. Det räcker att journalisten ”borde ha insett” vad som var på gång för att han ska kunna straffas.
Finns en misstanke om grov obehörig befattning med hemlig uppgift, får också hemliga tvångsmedel användas mot redaktionen, t.ex. avlyssning av den elektroniska kommunikationen. Det ställs då inte ens ett krav på att någon viss person framstår som ”skäligen misstänkt”.
Innan hela lagpaketet med s.k. utlandsspioneri m.m. träder i kraft den 1 januari 2023, så handlar grov obehörig befattning med hemlig uppgift bara om sådana röjanden som kan vara ”till men för rikets säkerhet”. Det är något som vi är hyggligt på det klara med vad det betyder. Och det är svenska myndigheter, riksdag och regeringen, som bestämmer vad som ska vara hemligt med hänsyn till rikets säkerhet. Det är värt att hålla detta i huvudet, när vi nu kommer in på vad utlandsspioneri och motsvarande grov obehörig befattning med hemlig uppgift betyder. Och som Tove ska sätta oss in i.
