Publiceras med tillstånd av Svenska Dagbladet. Artikeln var ursprungligen införd den 15 november 2022.
Under onsdagen fattar riksdagen beslut om lagändringar som innebär att utlandsspioneri kriminaliseras och införs som tryck- och yttrandefrihetsbrott.
Så tar man inte ansvar för tunga beslut.
Det har föregåtts av ett ynkligt uppträdande från regeringen och dess samarbetsparti. Från majoritetsunderlaget i den välbefolkade riksdagen har inte en ledamot gått att skaka fram för debatter eller svar på journalisters frågor. På Publicistklubbens debatt i måndags liksom i SR försvarades beslutet av den tidigare S-ministern Ida Karkiainen.
Så leder man inte landet. Så tar man inte ansvar för tunga beslut. Så sår man misstro och misstänksamhet mot regering och riksdag, liksom mot lagförslaget ifråga.
Resultatet är att vi i debatten inför detta andra och slutliga beslut mest har hört kritikerna, och deras farhågor.
Det som talar för lagen är att omvärlden förändrats och andra aktörer än stater kan utgöra ett liknande säkerhetshot, med våldskapital och informationsinhämtning. Det har exempelvis gällt terrororganisationen IS. Att spionerilagar utvidgas till att gälla också sådana organisationer är rimligt.
Men förslaget gapar över mer än så. Det som gjort publicister och journalister kritiska är dels införandet av ett nytt brott för utlämnande av uppgifter som kan vara till ”allvarligt men för Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation”, dels att tryck- och yttrandefriheten inskränks så att exempelvis skyddet för uppgiftslämnare hävs.
Vad vi däremot vet är att stater ofta begår övergrepp i hemligt samförstånd med andra stater i arbetet för fred och säkerhet.
Detta anses nödvändigt eftersom även aktörer som vill Sverige illa kan skaffa utgivningsbevis. Dessutom finns en tydlig reservation för att journalistiska avslöjanden och opinionsbildning anses ”försvarlig”, och därmed ska undantas från att vara straffbara enligt lagen.
Om det skyddet räcker vet vi inte. Vad vi vet är att medieaktörer samfällt tvivlar. Så också Liberalernas Johan Pehrson, som motvilligt tänker rösta för förslaget, trots att partiet var emot i våras. Den osäkerheten är illa nog, eftersom den kan leda till självcensur från medier som tar det säkra före det osäkra.
Vad vi däremot vet är att stater ofta begår övergrepp i hemligt samförstånd med andra stater i arbetet för fred och säkerhet. Att medier avslöjat detta är anledningen till att vi vet det. Den svenska staten lät i december 2001 på USA:s uppdrag i hemlighet kidnappa egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery. De sattes sedan på ett amerikanskt plan till Egypten, där de torterades i fängelse. FN-tjänstemannen Anders Kompass avslöjade hur franska militärer i Centralafrikanska republiken förgrep sig sexuellt på barn, vilket FN sedermera försökte tysta ner.
Minsta tveksamhet om att den som avslöjar sådana övergrepp själv kan åtalas ihop med sina uppgiftslämnare bidrar till tystnad och bäddar för framtida statligt maktmissbruk. Det försvagar Sveriges och våra samarbetspartners institutionella pålitlighet, och därmed vår säkerhet.
En annan svaghet ligger i formuleringen om Sveriges ”förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation”. Detta förhållande påverkas av hur motparten reagerar på avslöjanden av obekväma uppgifter.
Redan i dag kräver stater att Sverige agerar mot invånare som misshagat dem, exempelvis genom att rita Muhammedkarikatyrer eller organisera en demokratisk opposition. Vårt starka skydd av yttrande- och föreningsfrihet är ett skydd också mot sådana krav. Våra ledare kan två sina händer och skylla på lagstiftningen.
Att däremot ha lagar som på minsta sätt öppnar för att göra andra staters reaktioner relevanta i hur vi dömer dem som ligger bakom obekväma budskap, gör Sverige mer sårbart för andra staters utpressning.
Mycket talar alltså för att det lagförslag som riksdagen fattar beslut om är felkalibrerat och för långtgående. Detta inskränker inte bara vår frihet, utan ökar både landets och invånarnas osäkerhet och utsatthet.
Alternativen är samtidigt inte lockande. En minoritet kan skjuta upp beslutet i ett år. Ett nej eller en omarbetning innebär att förslaget kan träda i kraft först nästa mandatperiod. Att förslaget inte är bättre i sin nuvarande form faller tungt på den tidigare regeringen, även om M, KD och SD som stött förslaget också har ett ansvar.
Om inte annat så måste detta bli en läxa för landets nya regeringsunderlag. Långtgående lagar som tullar på grundläggande fri- och rättigheter är ingen kungsväg till ökad trygghet. Ofta är det precis tvärtom.
Mattias Svensson